Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anfäktningar fasthålla, stadeligen förlitande sig derpå, att henne skall få
ske, som hon i kraft af Guds löfte tror. Derwid må hon icke
fordra, att få känna och likasom med händerna fatta förlåtelsens
tröst, utan endast stadeligen trygga sig och stå fast wid
sanningen af Guds tillsägelse i alla lifwets och dödens anfäktningar,
samt icke bry sig om annat, än detta ena: Gud har i Kristus
lofwat och tillsagt mig syndernas förlåtelse; derföre förlitar jag
mig af allt hjerta på detta löfte och tillsägelse; ty Guds ord
swiker och ljuger icke, utan är sannt och förblifwer sannt för en
hwar, som af hjertat sig derpå förlåter. Så har ock Luther af
sin egen erfarenhet yttrat sig i detta afseende och uppställt denna
för tron och trons wisshet wigtiga regel: "Hwad menniskan i tron
omfattar och i kraft af Guds ord och tillsägelse i Kristus sig
tillegnar, det har hon ock i werk och sanning, fastän hon det icke
ser eller känner". - Guds Andes wittnesbörd är icke det första,
utan det andra wittnesbördet. Det inträffar icke ögonblickligen
med tron, utan det följer på tron. Men att menniskan tror och
kan tro, står icke till hennes eget förnuft eller kraft, utan det
werkar den helige Ande genom ordet, när hon det annammar
och dertill utbeder sig den helige Andes nåd".
.
Hans troswisshet och bekännelse i den sista stunden war
denna: "Käre Herre Jesu, jag wet, att när jag lefwat som bäst,
så hafwer jag lefwat fördömligt; men jag tröstar mig deraf,
att du är död för mig och hafwer bestänkt mig med ditt blod ur
dina heliga sår. Ty jag är ju döpt till dig och hafwer hört ditt
ord, hwarigenom du har kallat mig och tillsagt mig nåd och
salighet, samt befaller mig att tro det. Derpå will jag skiljas
hädan och icke i den owissa och ängsliga twiflan och de tankar:
Ack! hwem wet, hwad Gud i himmelen will döma öfwer mig?"
"Nej" (tillägger Luther), "så bör en kristen icke säga
(nemligen "hwem wet" m. m.). Ty öfwer hans gerningar är domen
längesedan afsagd genom lagen, der måste jag sjelf bekänna mig
skyldig och fördömd. Men jag lefwer af den nådiga dom, som
Gud öfwer och emot lagens dom har gifwit af himmelen: "Hwilken,
som tror Sonen, han hafwer ewinnerligt lif" (Joh. 3:36).
Och åter säger han dessa märkwärdiga minnesorden:
"Ho nu blyges wid att bekänna och berömma sig utaf, att
han är helig och rättfärdig, utan i dess ställe städse klagar, att
han är en arm syndare, han bär sig så åt som han wille säga:
Jag tror icke, att Kristus är död för mig, icke heller att jag är
döpt, och att Kristi blod har renat mig eller kan göra mig ren;
Jag tror icke något enda ord wara sannt i skriftens wittnesbörd
om Kristus! - Men hwilken turk eller jude är wäl så slem, att
han så tänka och tala skulle!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
