Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
räkning, förrän gossarna gått till sängs, och han höll
nu som bäst på att skriva brev. Klockan var halv
tio, då hon steg upp för att stänga dörrarna. Då
hon ett ögonblick stannade för att njuta av den härliga
utsikten från trappstegen, fick hon på en av de över
gräsmattan kringspridda höstackarna se något vitt
framskymta. Barnen hade lekt där hela eftermiddagen, och
i den tron, att Nan, som vanligt, lämnat kvar sin hatt
där, gick hon dit för att taga vara på den. Men då
hon nalkades, såg hon, att det varken var någon hatt
eller någon näsduk, utan en skjortärm, ur vilken en
brun hand framstack. Hon sprang skyndsamt omkring
höstacken, och där låg Dan i djup sömn.
Trasig, smutsig och medtagen såg han ut; den
ena foten var bar; den andra förbunden med den
gamla gingangströjan, vilken han tagit av ryggen för
att begagna den såsom ett klumpigt bandage för någon
skada. Han tycktes hava gömt sig bakom höstacken, men
i sömnen kastat fram armen, som förrått honom. Han
suckade och mumlade, som om han haft någon elak
dröm, och en gång, då han rörde sig, jämrade han sig,
liksom av smärta, men fortfor dock att sova, alldeles
uppgiven av trötthet.
— Han får inte ligga där, sade mrs Bähr, böjde
sig ned över honom och nämnde honom sakta vid
namn. Han öppnade ögonen och såg på henne, som
om hon varit en del av hans dröm, ty han smålog
och sade yrvaket: — Mor Bähr, jag har kommit hem.
Blicken, orden rörde henne i hög grad; hon lade
sin hand under hans huvud för att lyfta upp honom
och sade på sitt hjärtligaste sätt:
— Jag trodde nog, att du skulle göra det, och jag
är glad att återse dig, Dan. Han tycktes nu bliva
fullt vaken, spratt upp och såg sig omkring, som om
han plötsligt komme ihåg, var han vore, och likväl
betvivlade denna välvilliga välkomsthälsning. Hans
ansiktsuttryck förändrades, och han sade på sitt gamla
sträva sätt:
— Jag tänkte ge mig av på morgonen. Jag
stannade endast för att titta in i förbigående.
— Men varför inte komma in, Dan? Hörde du
oss icke ropa på dig? Teddy såg dig och grät efter
dig.
— Trodde inte ni skulle vilja släppa in mig, sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
