Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag hällde vatten över den stackars flämtande
tungan, och om någonsin ett stackars oskäligt kritter
sett tacksamt ut, så var det han. Men det tjänade inte
till mycket, för det gruvliga såret mattade honom
oupphörligt, tills jag inte kunde uthärda det längre. Det
var hårt, men jag gjorde det av barmhärtighet, och jag
vet, att han förlät mig.
— Vad gjorde du? frågade Emil, då Silas
tvärtystnade med ett högljutt »hm» och med ett uttryck
på sitt sträva ansikte, som förmådde Daisy att gå fram
och ställa sig bredvid honom med sin lilla hand på
hans knä.
— Jag sköt honom.
Det gick liksom en rysning genom alla åhörarna,
då Silas sade detta, ty Major var i deras ögon en
hjälte, och hans tragiska slut väckte deras innerligaste
sympati.
— Ja, jag sköt honom och befriade honom från
hans elände. Jag klappade honom först och sade
»farväl», och sen la jag hans huvud bekvämt på gräset,
kastade för sista gången en blick i hans kärleksfulla
ögon och jagade en kula genom huvudet på honom.
Han knappast rörde på sig, så väl siktade jag, och
då jag såg honom ligga alldeles stilla, utan att längre
stånka och plågas, var jag glad, och dock — nåväl,
jag vet inte, att jag behöver skämmas för det — lade
jag mina armar kring hans hals och tjöt som en stor
barnunge. Isch! Jag visste inte, att jag var en sådan
tok! och Silas strök med rockärmen över ögat, lika rörd
av Daisys snyftning som av minnet av sin trogne Major.
Ingen talade på en minut, emedan gossarna, lika
livligt som den ömsinta Daisy, kände det patetiska i
den lilla berättelsen, ehuru de icke visade det genom
att gråta.
— Jag skulle vilja ha en häst som den, sade Dan
halvhögt.
— Dog rebellen också? frågade Nan ängsligt.
— Inte då. Vi lågo där hela dagen, och på natten
kommo några av våra kamrater för att se sig om efter
dem, som saknades. De ville naturligtvis taga mig
först, men jag visste, att jag kunde vänta, och rebellen
hade kanske blott denna enda utsikt till räddning, och
därför förmådde jag dem att bära bort honom tvärt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
