Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Återstår då det första af de tre fall, som Noreen
upptager. Härunder finna vi hvad man vanligen
kallar tavtologier. De behöfva väl att någon försvarar
dem. Ingenting är mindre i stånd att vinna
logikpedantens aktning än tavtologien. Ty hvad skall den
tjena till! Det som är sagdt, är sagdt. Och
pedanten skulle här som ofta annars ha rätt, om människans
förmåga att aktualisera sina föreställningar vore,
såsom han tror, obegränsad. Men nu har icke
visheten inrättat det så, och därför gör vår logiker ett
felslut af fullt konstmässig art. Jag lånar ur
Cederschiölds flere gånger anförda bok en sida till
belysning af tavtologiens uppgift:
»Det heter (i evangeliets berättelse om änkan i
Nain): »Si, då bars där ut en död, sin moders ende
son; och hon var änka». Här åtminstone kan väl
ingen misstänka retorisk förkonstling, ty enklare,
na-turligare och på samma gång mera rörande kunde
ju icke, tycker man, innehållet utsägas. Det
okonstlade, oförberedda samtalsspråket, som ju gerna gör
förstärkande tillägg, skulle visserligen också begagna
liknande form, — men det skulle icke den strängt
logiska och koncisa normalprosan, ty vi böra märka,
att kvinnan omtalas här två gånger, först »en moders»
och sedan »hon var änka». Från logisk synpunkt
sedt föreligger här ett upprepande, en tavtologi.
Normalprosan skulle ha uttryckt innehållet ungefär
sålunda: »Då bars där ut en död, en änkas ende son».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
