Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
illusioner: ljus klänning, halmhatt; man skulle
kunnat taga henne för en syster till Marie Plawicka.
Den ifver, med hvilken herren till Krzemien hälsade
på henne, det älskvärda småleende, hvarmed hon
besvarade hans hälsning, angaf alldeles tillräckligt,
att ett nära band förenade dem. Anblicken af
Polaniecki tycktes lifligt intressera fru Jamisz. Hon
satte lornjetten för ögonen och höll den länge
riktad på sin gamle tillbedjares okände gäst. Bakom
dem slutade en af adelsmännen i grannskapet en
jakthistoria. Mässan hade ännu icke börjat, och
han begagnade sig häraf, ty han upprepade flera
gånger helt högt: »Mina hundar ha ben, ta’ mig
tusan, ha de inte ena helvetes ben!» Därpå hörde
Polaniecki honom hviska osmakliga antydningar i
sin grannes öra. Han talade om Plawickis och fru
Jamizs’ förhållande.
Äntligen visade sig prästen. Högmässan i
bykyrkan återkallade i den unge mannens minne hans
barndomsår. Han hade fordom bedit där vid sin
moders sida. Han förvånade sig nu öfver huru
oberördt lifvet på landet i själfva verket visade
sig vara i sina yttre företeelser. Ingenting
förändrades i detsamma, om icke människan. Somliga
gingo till hvila på kyrkogården, i den eviga sömnens
ro, andra föddes till sitt jordiska öde, men
människans tillvaro iklädde sig alltid samma former,
så att han nästan kunde tro, att allt hvad han
fordom sett på detta ställe, endast daterade sig
från gårdagen. Det var samma landtliga kyrka,
samma skepp, uppfylldt af bönder; samma grå
rockar, samma röda halsdukar; samma doft af
nyskuret hö, som strötts ut öfver trappstenarna
utanför porten, blandad med hopens varma
andedräkt; samma pil, som utanför slokade sina böjliga
grenar och nådde ända till ett af bågfönstrens kors.
Polaniecki skröt visserligen med, att han aldrig
spillde sin tid på att söka tyda tillvarons gåtor ...
Han var i grund och botten en af dessa slafviska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
