Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet. Om eskimåerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obehagliga smekningar, bokstafligen munnen på dem genom
utdelande af tobaksblad[1]. På Dalagers tid, i medlet af
18:de seklet, begagnade grönländarne ännu hufvudsakligast
snus, hvilket man ofta uppblandade med sönderstött kryolit
för att öka dess styrka. Han klagar öfver, att infödingarne
inom kort blifvit så begifna på tobak, att de för dess
förvärfvande sålde kläderna från kroppen, och att besökande
grönländare så flitigt begagnade sig af hans snusdosa, att
det för honom åtgick 50 skålp. snus om året. Numera är
tobak, jemte kaffe, den danske grönländarens första
njutningsmedel. Grönländarne äro, såsom alla vilda folk, äfven
mycket begifna på bränvin. Lyckligtvis hafva de danska
myndigheterna fullkomligt förbjudit all handel dermed.
Dock få europeer tillstånd att då och då, t. ex. under
båtresor, till roddarne utdela en sup, en rättighet, som
dessa snart nog betrakta som en ovilkorlig skyldighet.
Något missbruk af eldvattnet förekommer emellertid sällan,
och man kan ej säga, att det utöfvat något menligt
inflytande på befolkningen. Jag skulle t. o. m. vilja hemställa
till sakkunniges bedömande, om dess bruk ej minskat den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>