Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet - I Isfjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag förut, och med dem behöfver man ej gå så omständligt
till väga. Jag beslöt att försöka ett gammalt sätt, som
vanligen lyckas i obebodda länder, där djuren ej äro
uppskrämda af människor eller svårare rofdjur. I enlighet
härmed fortsatte vi rakt på de tre betande renarne, och dessa
fortsatte att beta, tills vi kommo dem nära på vid pass 3
till 4 hundra meters afstånd. Då höjde de med ens sina
hufvuden och sågo ängsliga ut. Vi däremot satte oss alla
ned på marken, och såsom jag hade väntat, kommo renarne
genast gående emot oss. De voro alla tre unga djur med
små horn och nästan hvita till färgen. Med af nyfikenhet
framsträckta hufvuden kommo de oss allt närmare, och när
de voro inom godt skotthåll, bestämde jag att vi skulle skjuta
hvar sin. Levin fick tillsägelse att skjuta först, och jag
väntade med att skjuta, tills de två första renarne voro fällda,
då den tredje fick en kula från mig. Inom några ögonblick
lågo de alla tre döda på snön. Medan våra män passade
dem, fortsatte vi till de andra båda, som varit synliga
längre bort, och snart voro äfven dessa fällda. Medan Kjell
och jag stannade vid dessa våra byten, gick Levin uppför
en närbelägen höjd. Väl uppkommen dit hukade han sig
ned, siktade och sköt. I detsamma kom en äldre rentjur
springande i stark fart öfver höjden bort mot oss. Jag
kunde ej se, att han var anskjuten, hvarför jag höjde
studsaren för att skjuta, men i detsamma tumlade renen död till
marken. Levins kula hade träffat honom på rätta stället.
Medan nu Levin och Kjell voro sysselsatta med att taga
bakterieprof af de fällda djuren, fortsatte jag längre inåt
dalen. Långt hade jag ej gått, förrän jag såg ett par
renhorn höja sig öfver kanten af en låg kulle. Nedhukad smög
jag mig dit, och när jag höjde mig öfver kullens rand, såg
jag en vacker renoxe, som låg på den gröna marken mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
