Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet - Åter vid Mackenziebukten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beväpnade fiender, mot hvarandra, oxen beredd att spetsa
mig på sina horn och jag färdig att, om så behöfdes, ge
honom en kula i pannan. Slutligen gick jag baklänges till
Levin och Kjell, som stodo något bakom. Levin tog då upp
en ny pil ur sitt fodral, gjorde den i ordning och laddade
på nytt. När detta var färdigt, gick jag åter fram emot
oxen och sköt på honom med den andra pilen. Denna fastnade
emellertid ej, men det präktiga djuret stod fortfarande kvar,
där det stod, och brydde sig ej det minsta om skottet. Jag
gick då efter ännu en pil, och ehuru det dröjde en god
stund, innan denna blef färdig, stod oxen fortfarande stilla
hela tiden. Men när jag nu försökte att gå omkring honom
för att skjuta pilen i hans sida, då ville han ej vara med
längre. Han kastade sig plötsligt och med förvånande hastighet
utför backsluttningen, rusade öfver älfven, så att vattnet yrde
om honom, och gaf sig af uppför det branta fjället i vild
flykt. Där fjällsluttningen var så brant, att jag förut hade
haft svårt att arbeta mig upp, där sprang detta till
utseendet klumpiga djur upp i lätt galopp. Pilen satt
fortfarande kvar i oxens lår, men någon verkan af det
bedöfvande giftet kunde ej märkas.
Sedan vi inväntat våra kamrater, som uppe från
fjällsluttningen bevittnat vårt äfventyr med oxen, styrde vi
färden bort öfver det ödsliga landskapet i nordlig riktning. Vi
vandrade så öfver slätter, kullar, berg och dalar.
Långstjärtade labbar flögo fram och åter förbi oss, en fjälluggla,
som skrämdes af oss, tog sin tillflykt upp till det höga
fjället, mot hvars mörka branter den hvita fågeln bjärt
aftecknade sig. Här och där satt en snösparf sömnig på sin sten.
De voro så stilla och tysta nu alla dessa snösparfvar, som på
försommaren låta sina klara toner klinga så älskligt och
muntert. Kanske sörjde de öfver att sommaren snart var förliden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
