Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet - Åter vid Mackenziebukten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
myskoxe, som lugnt betade på sluttningen af en gräsbeväxt
kulle. Nu hölls krigsråd för att afgöra, huru vi skulle bete
oss för att komma djuret så nära som möjligt, och det
beslöts, att jag skulle försöka smyga mig på det. Först hade
vi att från sidan gå nedför fjället, och under denna vår
vandring hade vi det nöjet att se oxen lägga sig till hvila
på sluttningen af den lilla kullen, hvarigenom han i hög
grad gynnade vårt företag. Väl nedkomna i dalen smögo
vi oss fram längs älfven och lyckades obemärkta af djuret
smyga oss alldeles intill kullen. Det var Levin och Kjell,
som följde mig. De öfnga af sällskapet hade stannat uppe
i fjällsluttningen för att därifrån bättre kunna följa oxens
rörelser, i händelse han efter förgiftningen skulle företaga
några sådana.
När vi nu kommit så nära, tog doktorn fram sina
hemska pilar, och den ena pipan i en dubbelbössa laddades med
en pil, den andra med en kula. Sålunda beväpnad smög
jag varsamt fram och såg snart min präktiga oxe ligga med
sänkt hufvud och med bakdelen vänd mot mig. Det var i
sanning en gynnsam ställning. Hans yfviga man skymde
bort hufvudet, så att han ej kunde se mig. Rädd att han
skulle vrida på det bortvända hufvudet och upptäcka
fienden, sprang jag nedhukad och på tåspetsarna så långt fram
som möjligt och sköt på några få meters afstånd pilen i
oxens bakdel. Som skottet small, for han upp med rent af
förvånande hastighet, och snabbt kastade han sig om, böjde
sitt fruktansvärdt beväpnade hufvud mot mig, fnyste,
ruskade på hufvudet och skrapade ilsket med framfötterna.
Han tog visserligen ej ett steg fram för att anfalla mig,
men han vek ej heller, och det föreföll mig, när jag såg
hans vredgade blick, som hade han tänkt: »Kom du! Jag
är färdig.» Några ögonblick stodo vi så, som ett par väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
