Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
POPULÄR RADIO
Fig. 2. Schematisk bild av centralantenn med två förstärkare,
matande var sin ledningsslinga. Avstämningsskalorna på förstärkarna
höra till vågfällan. (Siemens och Telefunken.)
Förstärkaren är så konstruerad, att den likformigt
förstärker frekvensbandet 150—1500 kc/s1). Det är kanske
i flera fall just förstärkaren som sätter stopp för
kortvågsmottagningen, ty den släpper ej igenom så höga
frekvenser. En centralantennanläggning utan förstärkare kan
därför tänkas medgiva kortvågsmottagning, om systemet
är särskilt konstruerat härför och
distributionsledningarna ej dämpa kortvågen i alltför hög grad.
Centralantennens allmänna anordning.
Man skiljer mellan centralantennanläggningar med och
utan antennförstärkare. Anläggningar utan förstärkare
sägas vara avsedda för upp till 5 eller 10 anslutningar
alltefter den använda antennens effektivitet. Sålunda
möjliggör en stavantenn kanske 3 anslutningar, en stor L- eller
T-antenn med två höga master kanske ett tiotal
anslutningar, kanske flera i särskilt gynnsamma fall. Vid
anläggningar med förstärkare kan man ha upp till ett
femtiotal anslutningar och vid användning av flera
förstärkare flera grupper med 50 anslutningar per grupp. Detta
gäller vid 2-rörsförstärkare. Vid förstärkare med tre rör
kan man ha ännu flera anslutningar per grupp.
En centralantennanläggning består av en
utomhusantenn av störningsreducerande typ, en antennförstärkare
(saknas eventuellt) samt ett distributionsnät med
anslutningskontakter för radiomottagarna.
Antennen.
På antennen måste ställas mycket höga krav, om
anläggningen skall fungera tillfredsställande. Av allra
största vikt är ett gynnsamt signal/störningsförhållande.
Antennen och dess nedledning äro de mest störningskänsliga
organen i hela anläggningen, och nedledningen, som ju
är mest utsatt för störningsfälten, måste utföras lågohmig
med hjälp av transformatorer för att minska dels
dämpningen och dels störningskänsligheten. Antenner med skär-
Fig. 3. Centralantenn utan förstärkare för upp till tio
anslutningar. (Blott en anslutning visad.) T,: antenntransformator, D:
anslutningsdosa, Ti: mottagaretransformator. Vid flera
anslutningar användas särskilda transformatorer vid avgreningspunkterna.
(»Telo.»)
mad nedledning men utan transformatorer förekomma i
sådana fall, där störningsnivån är låg och antingen
nedledningen är mycket kort eller antennförstärkare finnes.
Vid anläggningar utan förstärkare måste man vidare
av antennen fordra hög effektivitet, d. v. s. den måste
givas stor effektiv höjd, för att varje ansluten mottagare
skall erhålla tillräcklig antennspänning.
Förstärkaren.
Denna är, som ovan nämnts, av aperiodisk typ. Den
har vanligen två eller tre rör, med motståndskoppling
mellan rören samt transformatorer på in- och
utgångssidorna. Transformatorerna ha kärnor av
högfrekvens-järn. För att få tillräcklig förstärkning vid de högsta
rundradiofrekvenserna (1 500 kc/s) lägger man
högfre-kvensdrosslar i serie med motstånden eller anordnar
speciella filter, som utjämna frekvenskurvan. Värdena på
anodimpedansen bli emellertid små, och rör med stor
branthet måste användas, för att acceptabel förstärkning
skall erhållas. Rör med skärmgaller äro gynnsammast
’) Se Populär Radio nr 7, 1936 (konstruktionsbeskrivning till
antennförstärkare) samt nr 4, 1937.
Fig. 4. Till vänster antenntransformator, till höger anslutningsdosa
med inbyggd mottagaretransformator. (»Telo.»)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
