Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Petter Hallqvist och Spader dam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
och innehafvaren af gafvelrummet var studeranden von M. af en
annan.
Hallqvist var en liten, mycket beskedlig, blek och mager, något
»tossig» yngling, som gick på seminarium och skref predikoutkast
för »doktor Bergqvist», den tidens störste teolog och homilet efter
Hallqvists påståenden. Hallqvist läste vanligen upp sina utkast för
mig, som, mera verldsligt sinnad, uppträdde som målsman för den
högre kritiken - något som sedan visserligen ej blef mitt fack.
Kamraten i gafvelrummet var en liflig yngling med alla kriterier
att göra hvad man kallar lycka. Han hade ett fördelaktigt yttre,
ett lätt sätt att vara, fin förkänsla om hvilka som kunde gagna
honom och ett inställsamt sätt. Dessutom var han flitig, fastän ej i
samma stil som vännen Hallqvist, som vid sin lampa läste sig
rödögd som en mört på psaltaren och ett gammalt sprucket Novum
samt Håkan Sjögrens lexikon, som understundom begagnades till
Ijusa-stake på vännen Hallqvists nattduksbord, en rankig trästol. Det är
möjligen en gåta, huru Sjögrens lexikon kunde begagnas till
Ijusa-stake; men Hallqvist öppnade boken ungefär vid bokstäfverna H. J.
L., hvarigenom rygglädret å sagde bok gaf sig ut, så att en lämplig
plats fanns att sätta ett ljus i; ty någon stake hade han icke, helst
han för sin egentliga läsning begagnade lampa; och blott när han
läste »De tolf sofvande jungfrurna af Spiess» - det enda prof af
skönlitteratur jag såg i hans hand - skedde detta vid ljus, som dock
snart släcktes, hvarför »jungfrurna» ej togo slut under hela
semi-nariitiden.
»Det allra värsta tyget», sade Hallqvist, »är deklamation -
doktorn vill, att man skall bara tala, men prefekten Pettersson, att
man ska skrika ut». Följden af dessa motsatta lärdomar i
deklamation var den, att lille Hallqvist icke litade på sitt eget omdöme, utan
inbjöd mig och von M. att åhöra och kritisera hans deklamation.
Vid dessa tillfällen var jag, utan att skryta, den, som var både
beskedligast och strängast, ty jag sade Hallqvist öppet min mening,
hvilket just ej föll sig så behagligt, hvaremot von M. tyckte, att allt var
galant och vännen Hallqvist på väg att bli en utmärkt predikant.
Genom denna medgörlighet vann han seininaristens hela hjärta,
så att han vanligen ensam inbjöds att höra på och - gilla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
