Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Petter Hallqvist och Spader dam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PETTER HALLQVIST OCH SPADEK DAM. 103
Von M. åter ville visst ej höra ensam, utan inbjöd mig äfven
och ställde då alltid till någonting så roligt, att man måste skratta.
Då jag sålunda någon dag genom väggen hörde, att en
deklamatorisk öfning var i gång, gick jag efter en stund ditin. Hallqvist
stod då bakom en stol, af alla krafter deklamerande, andfådd och
svettig, på sitt högra pekfinger bäfvande sin handduk fastsurrad,
emedan von M. fäst hans uppmärksamhet på att han som prest borde
lära sig att »föra näsduken».
Von M. satt midt emot honom och anmärkte blott vid gesterna
och minen, tonen och så vidare.
»Stopp nu litet, Hallqvist», sade von M.» Då du säger ’Mina
käre åhörare!’ så skall du vända handen på kant och lerka litet med
fingrarna! - Så, gå på!»
»Mina käre åhörare!» ropade Hallqvist och höjde handen.
»Bra, Hallqvist; och så när du talar rörande, så skall du inte
stå och bliga på mig utan titta i taket - nej, inte så rätt upp; ty
då ser det ut, som du stod under en takränna, som dröp dig på
näsan - nej åt sidan, till exempel på den der droppfläcken, den som
sitter vid kakelugnen. Se så - gå på!*
Sådant var, i korthet sagdt, von M:s vänskapliga biträde vid
vännen Hallqvists deklamatoriska öfningar, som ändå vid prof inom
seminarium icke lära ha gått så bra som hemma.
En termin går snart, och mera än en termin bodde man ej
gerna i det gamla huset, som syntes så ogästvänligt och så dystert.
Värden såg jag aldrig - han satt »i tornets djup fördold för
verldens öga», han som Richard Lejonhjärta; och fastän jag klinkade på
gitarr och von M. blåste flöjt, föll det ingen af oss in att blifva
hans Bion del. Han föreföll oss hyresgäster blott som en gapande
afgrund, i hvilken hyran och betalningen för en spräckt fönsterruta
uppslukades, att ej tala om den särskilda möbelhyran för den gamla
bruna klassiska pulpeten, de två stolarna, bordet och sängen, det vill
säga hela möblemanget.
Terminen tog slut, men händelsen gjorde, att von M. och jag
slogo oss tillsammans för att resa uppåt landet öfver julen. När man
många gånger har rest samma väg (och en fattig student, som hade
en lång kurs för sig, måste göra många dylika färder), så blir man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
