Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Petter Hallqvist och Spader dam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PETTER HALLQVIST OCH SPADER DAM. 113
näsduken; nej, han var nu en liten trind och rödfnasig man, med en
hel stjärnkarta af finnar i pannan, naturlig tonsur i nacken, en smula
paltig till sin utstyrsel, men glad- af hin haken. Han delgaf mig nu sina
öden och sina förhoppningar, som alla hvälfde sig kring kopparslagarens
sjuttiofem år. För öfrigt fick jag småningom veta, att hustrun och barnen
bodde hos svärfar, men att fiskalen själf bodde på sitt ämbetsrum i
stadens andra ända - att elaka människor trängt sig mellan barken
och trädet och inbillat hustrun, att hon var olycklig, fastän hon
egentligen mådde som perla i guld. - »Men qvinnan är svag», sade
Hallqvist, »qvinnan är svag». - Annars, Gudi lof, gick allt bra som
hin haken, och väl var det i alla fall, att han gaf presten på båten,
ty han var inte andligt sinnad alls, utan ville lefva som folk och
bland folk. Och föröfrigt åtnjöt han inom borgerskapet allmän aktning,
så att han »ta mig hin haken» kunde bli riksdagsman, när han bara
hostade ditåt. Min vän Hallqvist var således en lycklig man och
intog sin lilla frukost på stället, helst flickorna, när »mormor» nu
tycktes bättre, lagat till en hederlig sådan. Brodern Hallqvist tog
sig helan, half van, tersen, qvarten och tankställaren och syntes
oändligt belåten, under det att hans anlete sken af fetma och han torkade
svetten ur pannan med en stor, blårutig näsduk.
Han talade äfven om von M. »Det var en baddare att ha
blifvit ’framsparkad’ på lyckans väg», sade Hallqvist - »förr var
han som en annan människa; men nu skrufvar han upp sig,
kantänka - var här i fjor - kände icke igen Hallqvist. - Jo jo men,
så går det, då man har vind i seglen - då känner man ej igen
sina gamla vänner från den tiden man lefde i en vindskupa i Lund.
Men lika godt, han var», tillade Hallqvist och tömde sitt andra
glas öl, »han var lika blek och mager, som jag är rödblommig och
fet - qvittning, min gode broder och gamle vän, qvittning oss
emellan: ty har han haft bättre lycka, så har jag haft bättre mage -
qvitt. - Nej, bror, jag måste upp i rådstugan - vi ha oss en
tjuf-kanalje der i häktet - må tro, jag snodde in honom, så att han
bekände - hahaha - vatten och bröd! Vatten och bröd skall späka
kanaljen. Farväl, min hedersplunta! - Hvar för hin haken tog
hatten vägen? Jaså - han trillat under skänken; mjuka tjenare!»
Vännen Hallqvist var en lycklig man, fastän något emellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
