Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I mellandagarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I MELLANDAGARNE. 223
så följer dig Guds välsignelse», sade prosten. Flickan såg upp och
fattade med häftighet gubbens hand, som hon kysste.
»Hjälp mig! Stärk mig!» hviskade hon sakta, »hjälp! hjälp!»
»Lugna dig barn!» sade prosten rörd.
»Ja, verkligen hoppades jag, att jag kom med en god nyhet»,
yttrade herr kamrer Lagerstedt, »men det ser nästan ut, som - som
- som jag misslyckats i mitt ärende.» Under denna mening
försvunno fruntimren, ty värdinnan måste bjuda på middag, och i lycka
och i olycka minns en god husmoder, att människan behöfver lekamlig
föda. Om lyckan plötsligen kastar öfver henne rikedomar eller olyckan
beröfvar henne allt, så ser hon ändå, när visaren skrider mot ett, och
låter duka bordet åt man och barn, »ty icke kunna de svälta för
det» - så lyder refrängen. Aurora måste baka pannkakor, under
det att modern helt prydligt lade den lilla köttbiten på sitt vackra
fat och skalade potatis. Hon var litet förlägen för den främmande
herrn och kom alldeles icke ihåg, att allt går an för en mor, som
har en rik arftagerska till dotter. Den enkla måltiden var snart
färdig och stod på bordet. Kamrer Lagerstedt kom nu på tal om,
huru godt det var om vildt på Platthammar - huruledes man hade
den ypperligaste fisk i brukssjöarne - att fiskare och jägare hvarje
vecka levererade ofantliga qvantiteter af fisk och vildt i köket - att
man hade vindrufvor, aprikoser och persikor på Platthammar och ett
ananashus, som kostat salig brukspatronen tiotusen riksdaler att bygga.
Allt fanns på Platthammar och kom fram som genom trolldom på
egarens eller »egarinnans» minsta vink. - Och så blef middagen
slut, ty der var ej mycket att taga. Men frun var redan så inne i
sin roll, att hon, sedan de läst från bordet, halft skämtsamt sade:
»Det blir väl bättre på Platthammar, då vi komma dit.»
Några dagar sedan kamrern rest, kommo mor och dotter till
prest-gården. Aurora var förstämd, och hennes vän Emma, hennes enda
vän, hennes barndoms lekkamrat drog sig liksom tillbaka. Rikedomen
hade likt ett simmande isberg trängt sig mellan tvenne syskonöar,
hvilkas blommor frostbetos. De kände bägge, att de måste skiljas
- att de liksom kommit till gränsen mellan hvardera sitt område,
der de som själfständiga floder skulle fortsätta färden till det
gemensamma målet - hafvet - slutet - det oändliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
