Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Namnkunniga Svenska Fruntimmer - 26. Anna Maria Lenngren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
önskan, och skådeplatsen riktades af henne med fyra
öfversättningar: Lucile, Arsene, Silvain och Zemir och Azor.
Alla dessa hafva redan för lång tid tillbaka försvunnit irån
scenen, de tre förstnämnda utan saknad för konstvännen,
den sistnämnda endast förtjent att ännu gifvas i anseende
till Gretrys förträffliga musik, med hvilken en modernare
komposition öfver samma ämne äger ingenting jemförligt.
Texten till detta stycke, liksom till de öfriga, har
visserligen en välljudande och harmonisk vers, som ställer det
framför flera mindre lyckade försök, hvilka på denna tid,
i brist af bättre, upptogos på repertoiren; men de voro
likväl ingenting, som röjde den blifvande Fru Lenngren.
Också äro de med skäl förgätna, och om de någon gång
ihågkommas, är det endast såsom episoder till hennes
historia.
Kan man emedlertid kalla historia tekningen af en
lefnad, icke händelserikare än de flesta qvinnors, icke ens
så mycket, som många eljest obetydliga fruntimmers? Nej,
i fall man dermed menar taflan af skiftande öden och
ovanliga, vigtiga eller romantiska uppträden. Ja
deremot, om man tror, att det ädla, genom sitt lugn stora,
genom sin enkelhet betydelsefulla, förtjenar lika mycket att
minnas af efterverlden som att aktas af samtiden. Man
har om fru Lenngrens lefnadshändelser sagt allt, då man
säger, att hon vid 26 års ålder blef gift med Sekreteraren,
sedermera Kommerse-Rådet Lenngren, att hon med honom
tillbragte ett 36 årigt lyckligt, men barnlöst, äktenskap,
och att hon dog den 8 Mars 1817 af en kräftsjukdom,
som äfven en smärtsam operation, den hon med tålamod
fördrog, icke kunde häfva. Man har då om henne icke
sagdt något mer, än hvad som kan sägas om mången ädel
qvinna, då man tillägger att hon var en förträfflig maka
och husmoder, att hon, med lika mycken omsorg som
förstånd, vårdade alla de pligler, hvilka i denna egenskap
ålågo henne, att hon fann ingen af dem för ringa, att ej
förtjena hennes tillsyn,och, der så behöfdes, hennes
handläggning; att hon förskönade sitt husliga lif, ej blott med
alla stilla dygder, som gifva det värde, utan äfven med
dessa talanger och detta fina umgängesvett, som gifva det
behag; att hon, i saknad af egna barn, upptog en
brorsdotter, för hvilken hon blef den ömmaste och
omsorgsfullaste moder, men att hon med verkligt filosofiskt mod
fördrog den sorgen, att se denna unga flicka sig frånryckas,
icke af dödens hand, ty det hade varit slutet på bådas
lidande, men hvad som var oändligt bedröfligare: af den
moraliska döden, af sinnessvagheten; att bon med stoiskt
själslugn bar äfven de materiella plågor, hvarmed
sjukdomen under hennes sista år hemsökte henne; att hon alltid
var densamma, i lyckan och i motgången, i glädjen och i
sorgen, vänskapsfull, rådig, tröstande, deltagande och
hjelpsam mot vänner och umgängeskrets, moderligt huld
och förståndig mot tjenare och underlydande. — — I allt
detta har hon lyckligtvis likar, förtjenta att nämnas bredvid
henne. Men teckningen vinner oändligt i kraft och
betydelse, den blir ett verkligt historiskt drag, om man
tillägger, att denna fromma husfru, denna stilla, obemärkta
qvinna var den odödliga författarinnan, var den största
skaldinna Sverge frambragt och med hvilken kanhända intet
land äger någonting jemförligt, skaparinnan af
mästerstycken, till hvilkas klassiska fulländning i formen intet
modernt språk äger någonting öfverträffande; att hon, långt
ifrån att söka visa sitt stora värde, tvärtom nästan sökte
undangömma det; att hon icke ens, för bildandet af sina
poemer, undandrog någon tid frän sina husliga
förrättningar; att hon uttänkte planen dertill, stundom sjelfva
utförandet, under det hon var sysselsatt med de, som man
skulle tycka, trivialaste göromål; att hon i sällskaper var
endast Kommerse-Rådinnan Lenngren, deltagande i
konversationen sådan den fördes rundtomkring henne, döljande sin
öfverlägsenhet, icke med denna talangens högdragna
nedlåtenhet, som ingenting fördöljer, men väl nedtynger och
aflägsnar, utan under denna jemnande allmännelighet, som
[d]rager till sig förtroendet och blidkar sjelfva afunden, i
det hon utplånar afståndet; att hon förstod denna svåra
konst, som knapt kan läras, hvartill anlagen måste vara
medfödda, att vara allt på sitt ställe, och att således ej
vara vitter annat än bland de vittra, men att äfven der
vara qvinna, således ej föra ordet, ej vilja framstå som
ledarinna och tongifvande. Att hon icke desto mindre
nästan mot sin vilja blef det, härrörde af hennes genis
öfverlägsenhet, af hennes talangs originalitet, af den
ovilkorliga aktning och beundran, hennes snilles och hjertas
egenskaper ingåfvo alla, som nalkades och kunde fatta henne.
Att skildra karakteren af hennes skaldeart skulle här
utgöra ett eget kapitel, men hvilket utrymmet ej medger
att ägna deråt. Det skulle vara att tillfredsställa kännarens
fordringar, hvilken icke behöfver det, emedan han sjelf
med eget omdöme kan fylla den lucka vi lemnat tom, och
för mängden af läsare, som vilja känna mera än döma,
behöfves den ej heller, ty hvilken sådan af den vanligaste
bildning finnes väl, som är obekant med: Råd till min
dotter, Pojkarne, Grejvinnans besök, Den glada
festen, Tiggarflickan jemte de många blommor af
ovansklig skönhet, som utgöra denna krans af immorteller,
hvilka skola stråla i vår vitterhets blomstergård, med
oförgänglig prakt, så länge någonting deraf finnes qvar för verlden.
De tillhöra denna klass, för hvilken icke finns någon tid,
någon ålder, någon förändring i bruk och seder. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
