Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Namnkunniga Svenska Fruntimmer
- 26. Anna Maria Lenngren
- 27. Hedvig Charlotta Nordenflycht
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blifva eviga som menniskonaturen, som sjelfva snillet, under
hvilka former det än må uppträda.
27.
Hedvig Charlotta Nordenflycht.
En sammanställning emellan de båda tvenne största
qvinnliga namn inom vår litteratur, Fru Lenngren och Fru
Nordenflycht, skulle visserligen i många hänseenden vara
lärorik, ej blott i estetiskt hänseende, utan äfven i
moraiskt, såsom en undervisning för deras kön. Under det att
Fru Lenngren skydde all utmärkelse, sökte deremot Fru
Nordenflycht att vinna en sådan, både genom sina skrifter
och genom sin lefnad. Begge vunno sitt ändamål. Den
förra blef obemärkt af alla, som ej förstodo henne, men
deremot så mycket mer bemärkt af alla, som förmådde
uppfatta hennes värde, och sjelfva hennes indragenhet är ett
af de ärofullaste dragen af hennes karakter, ty det
vältaligaste som kan sägas af hennes minnestecknare är just det,
att om henne var så litet att säga. Om Fru Nordenflycht
är deremot jemförelsevis mycket att säga, och just detta är
hvad efterverlden med skäl skall förebrå henne. Så olika
som de båda äro i sin lefnad, så olika äro de äfven i sitt
författareskap. Fru Lenngren fick, under sina besök i
visthuset och köket en idé, som hon sedan, nästan utan
att veta det, utbildade, och åt hvars uppsättning på
papperet, hon stal några ögonblick från sina sysslor endast för
att dermed glädja sin man och kanske några vänner;
hennes poemer voro snart sagdt för henne äfven ett
hushållsgöromål; Fru Nordenflycht satte sig ned för att skrifva,
lefde för sitt auktorskap och var ingenting annat än vitter.
Fru Lenngren ansåg för sin största ära att vara qvinna,
hustru och husmoder, derföre att detta var hennes pligt,
och pligtens uppfyllande hennes skönaste njutning; Fru
Nordenflycht föraktade sitt köns vanliga åligganden, såsom
någonting under hennes värdighet och qvinnlighetens
vredgade genius straffade henne derföre. Fru Lenngren valde
en sfer, inom hvilken hon kunde vistas, utan att aflägsna
sig från sin egentliga, från sin bestämmelse; Fru
Nordenflyciit sträfvade åt högre rymder, der hennes krafter ej
voro mäktiga att uppehålla henne; den förra koncentrerade
sig inom en trängre krets, som hon ständigt kunde
öfverskåda och som hon utbildade till en skönhet i formen och
en energi i tankan, hvarvid sjelfva kritiken nästan förtviflar
öfver att ha ingenting att anmärka, att icke ens finna
någonting att tadla i uttrycket, eller att tanken en gång
kunde uttryckas på annat sätt; den’ senare förlorade sig i en
labyrint, hvarur hennes tanka ej hade makt att visa henne
vägen, och der språket mången gång nekade tankan sin
tjenst; hon hade kanske mera fantasi, mera glödande
känsla än Fru L., men icke nog att höja henne till verklig
skaldeflygt, och saknade för öfrigt hennes själslugn, hennes
förstånd, hennes sjelfbeherskning, egenskaper, utom hvilka
ingen verklig skald kan finnas. Anspråkslöshet är den
förras, anspråk är den senares kännetecken. Den förra blir
derföre också allt mer beundransvärd, ju mindre hon
sökte beundras och ju närmare hon skärskådas; den senare
blir det allt mindre ju mer hon sökte det och ju närmare
hon betraktas.
Kammar-Rådet Nordenflychts dotter, Hedvig Charlotta,
föddes i Stockholm den 20 eller 28 November 1718. Som
hon redan i barnaåren röjde mycken liflighet och
läraktighet, vida öfver sin ålder, läto hennes föräldrar henne
äfven få en uppfostran öfver hennes kön. Hon lärde icke
allenast vanliga kunskapsstycken, utan äfven Latin. Hon
fattade med snabbhet allt hvad som lärdes henne, så snart
fråga var om boken eller pennan; men fruntimmersslöjder
försmådde hon, hade för dem intet sinne och kunde icke
ens inhemta dem, hvarföre man också snart upphörde att
dermed besvära henne. Hennes fader afled då hon endast
var 16 år gammal. På sin sotsäng fordrade han, att hon
skulle gifta sig med en Mekanikus vid namn Tideman, som
umgåtts i hans hus, och för hvilken han trodde att den
unga Charlotta hade någon böjelse. Hon hade visserligen
funnit behag i hans muntra och intressanta umgänge, men
hans puckelryggiga och missbildade gestalt föreföll henne
deremot så mycket mer motbjudande. För att efterkomma
sin faders sista önskan beslöt hon likväl att bli Tidemans
maka. Det är ovisst, om detta äktenskap någonsin
fullbordades, eller om det stannade vid blotta förlofningen;
men förhållandet dem emellan, det måtte ha varit
makarnas eller de trolofvades, räckte i tre år eller till år 1737,
då det afbröts genom Tidemans död. Charlotta var nu
fri, och den återvunna friheten var henne så mycket
välkomnare, som hon kort derefter blef bekant med en ung
Prest vid namn Fabricius, hvilken ägde, utom Tidemans
inre egenskaper, äfven de yttre, som han saknade.
Deras förlofningstid var de lyckligaste åren i hennes lefnad.
Fabricius hade äfven anlag för poesien; de båda växlade,
mindre kärleksbref, än skaldebref, och de fyra år som
förflöto, innan de kunde gifta sig, voro för dem en
fortsatt idyll. Uppskofvet vållades dels af några Fabricii
slägtingars motstånd, dels af haus otillräckliga utkomst. Då
han likväl blifvit utnämnd till Amiralitets-Pastor i
Carlskrona, upphörde detta hinder och de älskande blefvo
förenade samt flottade ned till hans nya hemvist. Men endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 15:30:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/portr427/0028.html
