Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf III:s Samtida - 61. Carl August Ehrensvärd - 62. Gustaf Mauritz Armfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ning att afbida Prinsens af Nassau nya anfall, hvilket
Ehrensvärd, nöjd med de vid slagets början vunna
fördelarna, ville undvika. Då han sedermera infann sig hos
Konungen, var hans första ord: »Ers Maj:t har icke mer
någon skärgårdsflotta,» hvilka Gustaf III besvarade med
Svärdsordens stora kors, hvarmed han prydde honom såsom om
han varit segrare. Misstroende lyckan nedlade E. icke
desto mindre sitt befäl och flyttade på landet. Efter
Konungens död drogs han af den nya regeringen, som trodde
honom kunna räknas bland de missnöjde, åter in i tjenst,
men det dröjde ej länge förr än han tröttnade dervid och
tog afsked år 1795. På resan till Norrköpings riksdag
sjuknade han oförmodadt i Örebro och afled der den 21
Maj 1800, endast 55 år gammal. —Ehrensvärd var ej blott
teoretisk konstnär, utan äfven praktisk. Utmärkt tecknare
skulle han kunnat gå långt som artist, om han egnat sig åt
konsten som yrke, likasom han kunnat bli utmärkt militär
eller författare om han allvarligt och uteslutande omfattat
ettdera af dessa stånd. Hans ovanliga sinnesliflighet, hans
oemotståndliga begär, att intränga inom allt vetandes
område, hindrade honom likväl derifrån. Man har af honom
ett helt band med teckningar öfver Svenska historien,
många djuptänkta, många åter mera originella, än sanna och
träffande. Ehrensvärd var till karakteren en af de största
och ädlaste menniskor; högtänkt, frisinnad, välvillig,
känslig för allt skönt och sant, utan fläck, nästan utan någon
brist, men som aldrig tänkte på att utmärka sig, att göra
lycka, att väcka uppseende, och de egenheter i både sitt
sätt att vara och i stil, man kan tillvita honom, voro
följer af hans blixtrande tankekraft, hans förakt för all
småaktighet, icke af begäret att synas originell.
62.
Gustaf Mauritz Armfelt
föddes i S:t Mårtens Socken i Finland den 1 April 1757.
En ödets lek gjorde hans födelsedag till ett slags förebild
af hans kommande öden och karakter, ty båda blefvo
vexlande såsom väderleken i denna månad och opålitliga som
de löften och uppgifter en föråldrad sed tillåter att på skämt
göras denna dag. Hvarken natur eller lycka hade mot
honom varit njugga, ej blott härkomst och rikedom,
men äfven yttre behag, älskvärdhet, förstånd, liflighet,
anlag till många talanger, verksamhetsdrift och mod; hans
missöde var, att han alltför tidigt erfor dessa fördelar och
just derigenom hindrades från att utbilda sina
själsförmögenheter till redbara egenskaper, gagneliga för honom sjelf
och fäderneslandet. Yid 17 år blef han Officer vid gardet,
men utmärkte sig der genom ingenting annat, än sina
utsväfningar och sitt jägtande efter nöjen, hvilka ådrogo
honom Gustaf IILs onåd, så att han lät råda honom att gå
i utländsk tjenst. Han for också verkligen utomlands, men
uppehöll sig för det mesta i Paris, och uppvaktade
Konungen vid dess vistande i Spaa, der hans intagande väsen,
som så mycket öfverensstämde med Gustafs eget lynne och
böjelse, utplånade det förra obehagliga intrycket, så att
han utnämndes till kavaljer för Kronprinsen och, efter
återkomsten till fäderneslandet år 1780, steg allt högre i
Monarkens ynnest och blef snart dess förklarade favorit.
Följden häraf var, som man lätt kan tänka, den ena nådebevisningen
efter den andra, hvilka kommo så skyndsamt,
att han vid Konungens död år 1792, vid icke fyllda 35
års ålder, var General-major, Öfverståthållare i Stockholm,
Serafimer-Riddare och En af de Aderton i Svenska
Akademien, samt redan bestridt flera vigtiga värf, bland andra
de af Kommissarie vid fredsslutet i Werälä och ledamot i
regeringen under Konungens frånvaro. Han tillhörde
Gustafs intima umgängeskrets, hade ej blott hans förtroende i
stats- utan äfven i enskildta angelägenheter och begagnades
af honom både i krigiska och fredliga uppdrag, ty han
hade, om ej lika skicklighet, åtminstone mycken
användbarhet i båda. Vid 1786 och 1789 års riksdag var han
Regeringens hemliga ombud hos Ständerna, för att hos
dem befordra hennes planer. Under kriget i Finland
utmärkte han sig vid eröfringen af Ryska batterierna på
Elgsön, vid Kärnäkoski-passets intagande och vid anfallet på
Savitaipale, der han blef illa sårad, och hvilka bragder
förvärfvade honom Svärdsordens stora kors. Förut hade
han varit Konungen följaktig på dess resa till Italien,
öfverallt hänförande hvar och en, med hvilken han kom i
beröring, genom sin omotståndliga tjusningskraft, lika
farlig för qvinnohjertat som för fienden. Andra, som äfven
hade Gustafs förtroende, försäkra emellertid, att Armfelt
ofta skall ha skakat det genom sitt eturderi och sin
lättsinnighet, så att konungen skall ha yttrat sin föresatts att
skilja honom från sin person och att framdeles aldrig låta
någon uppstiga till den vådliga rangen af gunstling.
Konungens död förekom denna tankas verkställighet, men
åstadkom deremot en likadan förändring i Armfelts
belägenhet, ehuru af för honom vådligare art. Han hade
råkat ådraga sig Reuterholms fiendskap, och denne lika
allsmäktige som oädle och hämdlystne man använde sin
oinskränkta inflytelse till hans störtande. Visserligen
befordrades han den 15 Maj 1792 till General-löjtnant, men
som han märkte, det han icke stod väl vid hofvet,
begärde han tillåtelse att, för sin helsas skötande, företaga en
utländsk resa. Härunder fråntog man honom Öfverståthål-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
