Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf III:s Samtida - 66. Adolf Fredrik Munck - 67. Björnram - 68. Axel Gabriel Lejonhufvud - 69. Hugo Herman von Saltza
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter Konungens önskan, lät i hemlighet upplösa sitt
äktenskap och i stället utsåg åt sig en annan make, på det
thronen ej måtte sakna arfvingar. Han skulle således vara
fader åt Gustaf IV Adolf och den sedermera födde, men i
späd ålder aflidne, Prins Carl Gustaf. Sjelf var Munck
likväl långt ifrån att vidkännas denna uppgift, utan har
tvärtom författat en lång berättelse om Konungens försoning med
Drottningen, och en hop dyrbara smycken, som han
erhållit af den senare, försäkrade han vara ett bevis på
Drottningens tillfredsställelse, för det han haft den lyckan att
bidraga till hennes försoning med hennes gemål.
Konungens död var emellertid signalen till hans fall, och man
kan i detta hänseende icke anklaga Förmyndare-regeringen
att emot honom hafva ledts endast af samma princip af
förföljelse och hat mot Gustafs vänner och gunstlingar,
hvarifrån man emot andra ej kan fritaga henne. En jude,
som i Finland blifvit ertappad med utspridande af falska
s. k. Fahnhjelmar, (Krigsförvaltningens obligationer) uppgaf
Friherre Munk såsom den, hvilken lemnat honom
desamma. I anseende till den anklagades höga rang, ville man
ej hänskjuta målet till vanlig domstols ransakning, utan en
sådan företogs på slottet i Hertigens och flere
stats-embetsmäns närvaro. Munck kunde icke neka för tillmälet,
förklarades således förlustig sina värdigheter och tilläts, såsom
en särdeles nåd, att, utan att hemsökas af lagens näpst,
få lemna landet med vilkor, att aldrig dit återkomma. Han
uppehöll sig sedermera i Italien och lefde der i nära 40
år, således tillbringande i förtjent glömska och förakt en
vida längre tid, än den hans oförtjenta lycka och
upphöjelse varade. Han dog i Toscana den 18 Julii 1831.
67.
Björnram.
Man känner hvarken denne mans förnamn eller hans
födelse- och dödsår. Han var född i Finland och ingick i
Kongl. Kansliet, hvarest han erhöll
Protokolls-Sekreterare-titel och en pension af 400 Rdr, men man vet ej om och
huru länge han der tjenstgjorde. Han skall icke ha haft
några särdeles kunskaper, men mycken klyftighet och
förslagenhet samt i allmänhet fört ett stilla och indraget
lefnadssätt. En enda omständighet gjorde honom
namnkunnig, nemligen hans föregfina kunskap i magien.
Tidehvarfvets otro och lättsinnighet gick, såsom vanligt, hand i hand
med deras fullkomliga motsatser: öfvertro och svärmeri,
och det var således icke någon sällsynthet, att samma
personer som föraktade religionen och förnekade, eller
åtminstone låtsade förneka, Guds tillvarelse, deremot bäfvande
trodde på djefvulen och voro öfvertygade om andars och
spökens tillvarelse samt vissa menniskors förmåga att
framkalla dem och förtrolighet med andeverldens hemligheter,
Björnram, antingen delade denna tro eller förstod begagna
sig deraf, och man omtalar flera prof på hans kunskap i
öfvernaturliga ämnen samt de andesyner han tillställt.
Gustaf III roade sig med att öfvervara en sådan representation,
som han en natt gaf i Lofö kyrka och hvarom en
berättelse finnes i Medicinalrådet Hedins bref. Ett bevis
huru jemväl upphöjda snillen äro barn af sin tid och,
åtminstone ögonblickligt, kunna smittas af dess villfarelser,
är, att äfven C. A. Ehrensvärd grubblade på Björnrams
mystiska konst och lät förmå sig att följa honom vid ett
experiment, som han en natt skulle företaga i Johanis
kyrka. Det lyckades likväl icke, och Ehrensvärd, som
fann detta gyckelspel sig ovärdigt, uppsade straxt derefter
all bekantskap och beröring med gycklaren.
68.
Axel Gabriel Lejonhufvud,
född den 13 September 1717, ingick först på den civila
tjenstemannabanan i Kansliet, men lemnadc den snart för att
beträda den militära, der han steg till Öfverstlöjtnant, då
han år 1766 tog afsked ur krigstjensten, för alt egna sig åt
allmänna värf och sin böjelse för litteratur och musik.
Han har utgifvit åtskilliga skaldestycken, hvaribland må
nämnas: Tankeval öfver Söndagars Evangelier. Hans
börd och litterära bildning drog honom till hofvet, der han
blef Ofverkammarherre och förskaffade honom en plats i
Vitterhets- och Musikaliska-Akademien. Vid 1771 års
riksdag valde hans stånd honom till Landtmarskalk. Att
han derunder ej ådrog sig Konungens ogunst, kan synas
deraf, att Gustaf, efter riksdagens slut, utnämnde honom
till Kommendör af Nordstjerne-Orden och 1775 till President
i Åbo Hof-Rätt, hvarifrån han tog afsked år 17S0 och
dog på Lindö sätesgård i Östergöthland den 19 Juni 1789.
69.
Hugo Herman von Saltza,
föddes den 6 Augusti 1726, ägnade sig at sjötjensten och
gjorde såsom helt ung flera sjöresor, deribland äfven en på
Ostindiska kompagniets skepp, Stockholm, som led skeppsbrott
och hvarifrån Saltza icke utan fara och svårighet lyckades
återkomma till Sverige. Han deltog sedermera, såsom
Infanteriofficer, i Pomerska kriget och utmärkte sig der-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
