Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf III:s Samtida - 98. Nils Dahlberg - 99. Casten Rönnow - 100. Ernst Joachim von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjenstgöra som sådan och förlänade honom med Rådmansö
Kungsgård uuder hans lifstid mot ett ganska lindrigt
arrende. Om Dahlberg verkligen haft några grundade
anledningar till missnöje, tycktes dessa härigenom ha bordt
försvinna; men hos den småaktige och hatfulle mannen kunde
ingen godhet och ingen välgerning utplåna agget och han
icke allenast bibehöll det till sin död, utan sökte äfven
fortplanta dess verkningar efter densamma genom de
memoirer, han författat öfver Gustaf III och hvari han bjuder
till att kasta så mycken skugga som möjligt öfver
Konungens person och regering. Sista natten af Monarkens lefnad
kallades han åter till honom och Gustaf blef märkbart
glad vid hans åsyn samt begärde att få samma läkemedel,
han erhållit under sin sjukdom i Damgarten år 1781. Det
erhölls och Konungen kände deraf en märkbar lindring, så
att han började tala om att företaga en utländsk resa.
Dahlberg måste nu säga honom, att ingen tid var att tänka
på en sådan, emedan en längre och vigtigare förestod
honom. Detta var den första underrättelse om sitt
förestående slut Monarken erhöll och hvilken han, ehuru
öfverraskad, likväl emottog med lugn och sinnesstyrka. Dahlberg
vill insinuera, att den behandling, Konungen undergått af
sine läkare, var alltför plump och smärtsam, och, om den
icke rent af vållat hans död, åtminstone påskyndat den. I
synnerhet tyckes han vilja kasta skulden på en citronglace, som
Acrell öfvertalt honom att förtära och hvaraf en pleuresie
uppkom. — Dahlberg hade under sin tjenstledighet någon
tid vistats i Linköping, men återflyttade till Stockholm och
afled der den 3 Januari 1820. Af Carl XIII utnämndes
han till Kommendör af Wasa-Orden och kallades af flera
in- och utländska lärda sällskap till deras ledamot. Han
var en lärd man och älskade sin vetenskap, till hvars tjenst
han onekligen bidragit, dels genom begagnande af sitt
inflytande hos Gustaf III, som han förmådde vidtaga
åtskilliga anstalter till allmänna sjukvårdens förbättring, dels
genom donationer till flera välgörande stiftelser. En sådan
karraktiserar hans lynne. Han hade skänkt sin dyrbara
boksamling åt Linköpings Gymnasium, men fordrade, att
Erkebiskopen skulle derföre personligen tacka honom, hotande,
att om detta icke skedde inom viss tid, förändra
donationen till förmån för Vetenskaps-Akadeniien. Lyckligtvis blef
Erkebiskop Lindblom i god tid underrättad om den förlust,
som hotade att drabba Gymnasium och skyndade all
besöka honom.
99.
Casten Rönnow.
Denne inan tillhör egentligen endast fäderneslandet
genom sin lefnads början och slut, emedan han tillbragte
största delen af dess kraftfullaste och verksammaste tid i
främmande länder; men han är en af dem, som hedrat och
gagnat det, både omedelbarligen genom hvad han gjort för
detsamma, och medelbarligen genom hvad han gjort för sin
vetenskap. Han var född i Carlshamn den 15 Febr. 1700.
Faderlös, vid 10 års ålder, upptogs han af sin farbroder,
Stadsfältskär i Götheborg, hvilken rådde honom att välja
sitt yrke, ett råd, som ynglingen äfven följde och anställdes,
endast 16 år gammal, vid arméen mot Norrige. Här
förvärfvade han sig till den grad sine förmäns förtroende, att han
erbjöds ingå i Kansliet, men han föredrog att qvarblifva
vid sin konst, hvars utöfning intresserade honom allt mer,
ju mer han deri blef hemmastadd. Ar 1728 företog han,
efter fulländade studier, med ett fördubbladt Kongl.
stipendium, en utländsk resa genom Danmark, Holland och
Tyskland till Paris, der han tjenstgjorde vid hospitalerna och så
fördelaktigt utmärkte sig, att trenne hedrande anbud
gjordes honom, ett till England, ett till Österrikiska arméen i
Italien och ett som Lifmedikus hos Konung Stanislaus al
Polen. Det sistnämnda antog han, följde Konungen till
Königsberg och, efter det misslyckade företaget att åter
eröfra Pålska Kronan, till Lothringen, der han utnämndes till
dess Statsråd och uppdrogs jemte läkarevården om
Konungens person, äfven inseendet öfver Medicinalväsendet, i hela
hertigdömet. Här inlade han många förtjenster om
sjukvårdens förbättring och gjorde sig känd såsom en af sin
tids störste läkare. Detta hans rykte, tillika med hans
härkomst, ådrog honom Svenska Regeringens och Svenska
Vetenskaps-Akademiens uppmärksamhet. Den förra
utnämnde honom till Svensk adelsman och Riddare af
Nord-stjerne Orden, den sednare kallade honom till sin ledamot.
Efter Stanislai död, år 1766, beslöt Rönnow återvända
till sitt fädernesland. Drottningen af Frankrike, som ärft
sin faders förtroende för honom, gjorde honom de mest
lysande anbud om han ville qvarstanna hos henne i
samma befattning som den, han beklädt hos hennes fader: men
då Rönnow urskuldade sig med sin längtan till hembygden,
försäkrade hon honom om en lifstids-pension af 4000 Livres.
Han återkom då till Stockholm och tillbragte der
sin öfriga lefnad, som han slutade d. 5 Maj 1787. Han var
ogift — hvilket är fallet med de fleste utmärkte läkare —
och anslog största delen af sin förmögenhet till fromma
stiftelser.
100.
Ernst Joachim von Heidenstam,
son af den ofvannämnde Peter von Heidenstam, och född
i Kiel d. 17 April 1745, promoverad till Doktor i Upsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
