Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf III:s Samtida - 100. Ernst Joachim von Heidenstam - 101. Johan Gustaf Wahlbom - 102. Eberhard Rosenblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
år 1772, utnämnd till Gustaf III:s Lif-Medikus år 1782,
sedan Dahlberg lemnat denna plats, och efter Bäck ur 1795
till Præses i Collegium Medicum. Under hans tjenstetid
derstädes ställdes både medicin och kirurgi under Collegii
tillsyn. Rörd af nervslag tillbragte han flera af sina sista
år i ett sjukligt tillstånd, hvilket likväl icke minskade hans
glada lynne eller afhöll honom från att, så mycket
helsan medgaf, sysselsätta sig med sin vetenskap. Ehuru icke
hunnen till någon hög ålder, lade honom hans tilltagande
bräcklighet i grafven den 17 Augusti 1803. Aret förut
hade han blifvit utnämnd till Riddare af Nordstjerne-Orden.
101.
Johan Gustaf Wahlbom,
född i Svennewad socken i Nerike den 7 Januari 1724.
Hans fader hade haft del i ett bruk, men hvilket han ej
kunde bibehålla, utan beslöt nu till sin utkomst använda
den medicinska kunskap han förut i ungdomen förvärfvat,
och flyttade till Calmar län, hvarest stor brist då var på
läkare. Hans son, Johan, studerade under Linné och
Rosenstein och lyckades förvärfva deras tillgifvenhet, hvaraf
han erhöll ett ganska hedrande prof, då han, vid endast
23 års ålder, kallades till Provincial-läkare i Calmar, och
följande år uppfördes på förslag till Medicine-adjunkt i
Upsala. Promoverad till Doktor år 1751, hvarvid han
innehade första rummet, ansåg han likväl, med en lika sällsynt
som hedrande blygsamhet, sina kunskaper icke tillräckliga
att bestrida den syssla, hvartill han redan fyra år förut
blifvit utnämnd, utan företog, till sina insigters förökande,
en utländsk resa. I Berlin blef han känd och aktad
såsom en af Linnés förnämste lärjungar och bekräftade sina
anspråk på denna titel vid en lärd disputation med en
Doktor Muhlius, som, försedd med den store Hallers
rekommendation, sökte understöd till företagande af en vidsträckt
botanisk resa. Wahlboms omisskänneliga öfverlägsenhet
tillintetgjorde icke allenast dennes anspråk, utan man erbjöd
honom äfven frivilligt hvad denne begärt, men icke visat
sig förtjena. Wahlbom tackade likväl för tillbudet, som
han undanbad sig. Han älskade visserligen med värma
vetenskapen, men ännu mer menskligheten, och trodde sig
veta nog af botaniken, att kunna gagna denna, till hvars
tjenst han i synnerhet ville egna sig. Han återvände sålunda
till fäderneslandet, dit medförande utskilliga ganska
vackra anatomiska preparater. Nu emottog han ändtligen
år 1753 Provincialbeställningen i Calmar, hvilken han
bibehöll i nära 40 år, och i hvilken han utmärkte sig, ej
blott genom sin insigt, rådighet och förstånd, utan äfven
genom sitt humana sätt att vara, sin älskvärda karakter
och sin hjelpsamhet mot alla, som han kunde hjelpa.
Menniskokärlek var hans förnämsta egenskap, och denna är
nog för alla, då den, såsom hos Wahlbom, ledes af ett
skarpt omdöme och en vidsträckt upplysning. År 1789
hade en pestartad sjukdom utbredt sig i Carlskrona genom
den från flottan återkomna besättningen. Stadens och
flottans läkare voro ej tillräcklige att sköta de månge
patienterne; andre behöfde ditkallas och bland desse var äfven
Wahlbom. Ehuru då redan 65 år gammal, tvekade han
ej att hörsamma kallelsen, och föregick sine yngre kamrater
i outtröttligt nit, orubbadt mod och mildt umgängessätt.
Då han ej mer behöfdes der, återvände han till sin
hemort, der han afled den 25 Januari 1807. Fastän 83 år
gammal, skulle hans goda kroppsbeskaffenhet tillika med
hans lätta och glada lynne, kunnat försäkra honom om en
vida längre lifstid; men en oförsigtigt afskuren vårta vid
högra örat vållade hans död genom förblödning.
102.
Eberhard Rosenblad,
yngre bror af den förut omtalte Nils Rosén och född den
16 November 1714 i Sexdräga församling nära Götheborg,
hade ärnat studera theologien, men förändrade sin
föresatts, då han, under en sjukdom vårdad af sin äldre
broder, genom dennes exempel och egen erfarenhet fick
öfvertyga sig om läkarekonstens stora nytta och om det
aktningsvärda hos dess idkare. Han var äfven nog lycklig att
få begagna nämnde sin broders handledning, och
promoverades till Läkare 1741. Straxt derefter blef han
Expeditions-läkare på flottan och utnämndes, efter hemkomsten
derifrån, år 1744, till Medicine-Professor i Lund, en
befattning, som han med obestridt beröm innehade till sitt 70:de
år, då han tog afsked derifrån med bibehållande af lönen.
Året efter, sedan han tilllrädt detta embete, företog han en
resa till Göttingen, der han fulländade sitt anatomiska
studium under Hallers ledning och, i utbyte mot hvad han af
honom lärde, undervisade honom i Svenska språket.
Emellan de både förtjente männen uppkom härigenom en
förtrolig vänskap, som räckte hela deras lifstid. År 1770
upphöjdes Rosén i adligt stånd under namnet Rosenblad,
ett namn, som blifvit så bekant i Sveriges senare politiska
historia. Han afled den 21 Mars år 1796.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
