Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf III:s Samtida - 128. Henrik Nicander - 129. Mathias Calonius - 130. Carl Bernhard Wadström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visning. Pä detta sätt lyckades det Nicander emedlertid att
fullfölja lärdomens väg, som för honom skulle leda, ej blott
till bergning, utan äfven till heder och utmärkelse. År 1767
tog han magistergraden och blef tre år senare Docens i
Astronomien. De flera skrifter han i den och i
Mathematiken utgifvit, ädrogo honom snart Vetenskaps-Akademiens
uppmärksamhet, så att han år 1776 valdes till dess
medlem och Andre Sekreterare. Vid inträdet i Akademien höll
han ett tal om Romerska, Grekiska och Ebreiska mynt.
Efter Wargentins död blef han år 1784 Akademiens förste
Sekreterare och Astronom, hvilken befattning han innehade
i 20 år, då en försvagad hälsa tvang honom att nedlägga
den. Detta skedde år 1803. Han hade då redigerat alla
de under denna tid utkomna Kalendrar och Almanackor,
anställt observationer och utgifvit en mängd afhandlingar.
Såsom ett prof af Regeringens aktning, erhöll han år 1814
Kansliråds-titel. Han afled i Stockholm den 11 Februari
1815.
129.
Mathias Calonius,
Sveriges störste jurist, var, lik så månge andre utmärkte män,
som gagnat och hedrat vårt land, en son af den provins,
som, ehuru redan för mer än 30 år sedan ryckt ifrån den
Skandinaviska statskroppen, likväl ännu är vid den lastad
med oupplösliga band af kära minnen och smärtfull
saknad och hvars förlust Sverige aldrig skall upphöra att
beklaga. Han var född den 27 Januari 1738 i Saarajärvi
socken i Tavastland, der fadren var Kyrkoherde. De
kunskaper och den skarpsinnighet han som yngling ådagalade,
väckte till den grad Åbo Akademis Kanzlers, Grefve Clas
Ekeblads uppmärksamhet, att han, emot dittills varande
bruk, tillät honom utan Præses och Respondens försvara
en disertation om Europas nya utseende vid
Reformationstiden, en afhandling, som gjorde icke litet uppseende, och
följande året, 1765, förskaffade honom Sekreterareplatsen i
den Ständernas kommission, som skulle undersöka
Kungsgårdarnas och schäferiernas tillstånd i Finland. År 1771
blef han Åbo Akademis Sekreterare och 1778 erhöll han
derstädes juridiska professionen. Hans anseende för lärdom
och djup forskning var så stort, att han år 1793 kallades
till ledamot i Högsta Domstolen, der han qvarblef till år
1800. Hans yttranden derstädes i många kinkiga frågor
utgöra en slags auktoritet för den Svenska lagskipningen
och skola länge studeras af jurister såsom en säker
vägledare vid dylika fall. Vid den ofvannämnda tiden återtog
han sin profession, som han innehade äfven då Finland
öfversvämmades af Ryssarne. Då Akademiska Konsistorium
i Åbo uppmanades att, lika med alla öfriga landets
embetsmän och auktoriteter, svärja Ryske Kejsaren trohetsed, var
det Calonius, som tillstyrkte sine embetsbröder, att afgifva
det värdiga och manliga svaret, att de ej kunde göra det,
så länge deras laglige monark icke löst dem från den
lydnadspligt, de voro honom skyldige, och att Kejsaren icke
vore belåten med undersåter, färdige att svärja ny
trohetsed på hvarje främmande eröfrares uppmaning. Långt ifrån
att detta svar skulle ådragit honom Ryska regeringens ovilja
och förföljelse, väckte det en förtjent aktning för den ädla
ståndaktighet som förestafvat det, och Calonius undfick
derpå flera bevis. Han erhöll nemligen år 1809, efter
fredsslutet, Ryska S:t Annæ-Orden och utsågs, att under titel
af Statsråd, vara Universitetets Prokurator, hvilken
befattning han innehade till år 1816, då han vid afskedet fick
titel af Verkligt Statsråd. Han afled den 13 September
1817, nära 80 år gammal. Hans skrifter, för det mästa
författade på Latin, utgåfvos i Stockholm år 1829.
130.
Carl Bernhard Wadström,
född den 19 April 1746 i Stockholm, der fadren var
Assessor i Svea Hof-Rätt, ägnade sig i ungdomen åt
bergsvetenskapen och kan anses såsom vapensmedsyrkets stiftare
i Sverige, emedan han år 1774 med verklig lifsfara och
stora svårigheter hit införskaffade från Sollingen ett antal
vapensmeder, hvilka bosatte sig i Eskilstuna. Han
studerade äfven med mycken framgång statsekonomien och var
i denna så högst nyttiga och så mycket försummade
kunskapsgren en af sin tids ypperste män. Statsekonomien är
egenteligen frihetens princip praktiskt använd och
menniskokärleken tillämpad på menniskolifvet, emedan hon yrkar
rättigheten att förvärfva de materiella behofven, och således
i sjelfva verket är grunden till all frihet. Genom dess
studerande fördes Wadström således ganska naturligt till
studerandet, af frihetens grundsatser i allmänhet, och
filantropien blef från denna tid hans yrke, om det är tillåtet att
gifva namnet »yrke» åt den ädlaste af alla sysselsättningar.
År 1783 utnämnd till Öfverdirektör för kontrollverket,
afsändes han, som äfven blifvit ledamot af
Kommerse-Kollegium, i sällskap med Öfverst-Löjtnant Arrhenius och den
bekante resanden, Professor Sparrman, på allmän bekostnad
till Senegal, för att undersöka hvarest nya kolonier med
fördel skulle kunna anläggas i Afrika. Derifrån
återkommen till England, öfvertalades han af flera ansedda
personer, att derstädes qvarstanna, hvilket han också gjorde,
ehuru förlängningen af hans permission hemma rönte något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
