Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 4. Angående anteckning om lekmannadop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från den nöden, då den erbjuder dem att få dopet bekräftat, när de
begära det. Varför anlita de ej denna lätta väg?»
Kontraktsprosten E. G. Ljungqvist från Ockelbo
tillkännagav, att han obetingat föredrog motionärens yrkande
framför biskop von Schéeles reservation på grund av den förres
större klarhet.
Landshövding C. F. Holmquist från Falun fick åter ordet
och yttrade bl. a. följande:
»— — Biskop Personne gav mig rätt i den uppfattningen, jag
uttalade rörande lekmannadopets religiösa betydelse, men däremot
ansåg han, att min uppfattning om ordningssynpunkten icke var riktig.
Såsom skäl för sin åsikt, huru det skulle komma att tillgå i vårt
land, om de här ifrågasatta bestämmelserna, som motionären avser,
skulle komma att vinna tillämpning, erinrade han om de ’Kilstedtska
flickorna’, mormonpredikanter och dylikt. För mig var detta en
fullkomlig överraskning. Hela min uppfattning har varit den, att vi
borde söka få ordnade förhållanden inom de religiösa kretsar, vilka
på grund av sin särskilda andliga läggning hava fordrat en sådan
religiös ordning. — Det har vidare av biskop von Schéele uttalats
en förvåning över min förvåning, att jag icke hört och fått klart för
mig, att det är samfundet, som döper. Ja, jag ber att få säga, att
jag fortfarande är lika förvånad och att jag icke hört något skäl,
som klargjort saken för mig. — Så har biskop Eklund sagt: Förra
gången, då frågan var uppe och då Sveriges prästerskap ruskade upp
sig och tilltvang sig en ändring genom det senare dopcirkulärets
utfärdande, var det egentligen därför, att man ville slippa se på
omvägar stiftad svensk kyrkolag. Jag tror, att detta är en fullkomlig
missuppfattning. Om jag skulle hava någon tvekan i det fallet, får
jag saken alldeles klar för mig, då jag läser utskottets utlåtande med
därtill fogad reservation. Om detta varit en kyrkolagsfråga, vad
skulle utskottet då ha gjort? Ja, det skulle ha sagt: Då detta är en
kyrkolagsfråga, enär den avser en ändring i den svenska kyrkolagen,
så anhåller utskottet att få till Kyrkomötet återlämna frågan för
eventuell remiss till kyrkolagsutskottet. Om detta varit en
kyrkolagsfråga, huru tro herrarna då, att Kungl. Maj :t med något anspråk
på auktoritet skulle kunnat utfärda de båda cirkulären, vilka faktiskt
utfärdats ?»
Härefter fick lektor Waldenström ordet för tredje gången
i detta ärende under detta kyrkomöte, varvid han anförde
följande:
»Det hände på 1850-talet i Luleå, min födelsestad, att en
varvs-ägare döpte sitt barn. På vederbörandes befallning kom fiskalen,
tog barnet och förde det till prästen för att döpas av honom. Men
prästen svarade: ’Jag är ingen vederdöpare. Jag vet, att detta barn
är döpt till Fadrens, Sonens och den helige Andes namn, och jag
underkastar mig ej att förrätta något vederdop.’ Saken gick till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
