Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 5. Om ändring av § 2 i förordningen om allmänt kyrkomöte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Biskop Gottfrid Billing från Lund fick därpå ordet och
höll ett kraftigt förmaningstal till kyrkomötets ledamöter,
däri han bl. a. yttrade:
»––– Detta är det första diskussionsplenum vid detta kyrkomöte.
Jag ber att för egen del få uttala mitt livliga beklagande av att den
första diskussionen här blivit av den art, som den blivit, att den
har glidit in på det personligas område. Jag vill uttala den livligaste
önskan att, liksom det var första gången, det även måtte bli den
sista, och att vi hädanefter må göra oss till regel, från vilken intet
undantag göres, att vi här skola diskutera objektivt. •— Jag vill
blott gentemot professor Boéthii yttrande säga, att den anmärkning,
han gjorde mot föreliggande motion, den skulle han med lika stor
styrka kunnat göra mot hela vår kyrkomötesförfattnings
bestämmelser därom, att ledamöterna skola vara lika många präster och
lekmän. För egen del tvekade jag icke ett ögonblick att inom
kyrko-lagsutskottet yrka bifall till motionen; och jag är därom övertygad,
att herr Holmquist har fullkomligt rätt i, att vad här yrkas, är i
sträng överensstämmelse med hela andan i vår
kyrkomötesförfatt-ning.» — Yrkade bifall till utskottets hemställan.
Härefter fick lektor Waldenström ordet för andra gången
i frågan och anförde:
»Ja, såsom herrarna väl förstå, kan ingen vara i högre grad
intresserad än jag därav, att personliga utfall i kyrkomötet må hava
fått ett slut med de två utfall, som mot mig personligen riktats
under detta kyrkomöte. Det är alldeles icke någon angenäm sak för
mig att på det sättet bli utsatt för invektiver om orena
bevekelse-grunder. Att herr Ekström tagit sig till att försvara sig mot mitt
försvar, det förstår jag icke. Ty om han erinrar sig, vad han sagt,
så var det historiska sammanhanget detta: den 16 september var
det en kontrovers mellan Waldenström och Rudin i kyrkomötet,
och dagen därpå väckte Waldenström en motion, att ingen präst
skulle få vara lekmannaombud, och därav måste sålunda vara
uppenbart... ja, herrarna förstå nog fortsättningen.
Mina herrar, jag vet väl, att jag har kommit in såsom ett svart
får i denna församling. Men jag anhåller att ändock bliva måttligt
klippt, ty även jag kan konsten att klippa, ifall det gäller.
Jag vill först och främst säga, att det är mycket möjligt att jag
missuppfattat herr Säves anförande; och det skall jag gärna erkänna,
när han själv tolkar det på sätt, han gjort.
Men det är också åtskilliga sakliga punkter, som här kommit
fram. Herr Boéthius sade, att prästvigningen hos oss icke är något
sakrament. Ja, i vår dogmatik är den ej något sakrament, förstås;
men faktiskt är den det i svenska kyrkan, trots vad som står i
lutherska läroböckerna i dogmatik. Därför var det för några år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
