Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 7. Om kyrkans skiljande från staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och lycklig stat. ’Det folk, som fruktar Gud, behöver icke frukta
någon annan’, sade den gamle tyske kejsaren Wilhelm I. Ett folk
utan religion är ett folk på förfall, huru intelligent och i ekonomiskt
avseende lyckligt lottat det än må vara. Med religionens förfall följer
sedernas förfall. Att söka bygga upp sedlighet utan religionens grund
är nonsens. Det är att bygga hus på grund av tomma äggskal. Men
med sedlighetens förfall följer familjens upplösning, och därmed
nedrives grunden för staten själv. Att genom yttre åtgärder, av vad
slag det vara må, tro sig kunna uppehålla en stat, där folket
förfaller i sedeslöshet, det är lika dåraktigt som att tro sig kunna med
pälsar uppehålla livsvärmen i en kropp, vars pulsådror äro öppna.
Nej, utan religion ingen sedlighet, utan sedlighet ingen framtid. Lika
visst som ett sedeslöst liv för den enskilda människan ned i en
förtidig grav, lika visst hastar ett sedeslöst folk sin undergång till
mötes. Att tala om att staten icke har med religion att skaffa, är
därför lika orimligt, som om någon sade, att staten icke bör bekymra
sig om folkets andliga hälsa, varpå dock hans egen framtid beror.
Men om detta erkännes, så är därmed alls icke sagt, att
stats-kyrkoformen är den rätta formen för statens intresse för religionen.
Att statskyrkan haft sin betydelse för det svenska folkets religiösa
liv, det är jag mycket villig att erkänna. Jag har aldrig heller gjort
mig skyldig till att bestrida det. Men därav följer icke alls, att den
under alla förhållanden kan vara, vad den en gång varit. Nytt vin
fordrar nya läglar, säger Frälsaren. Därmed är icke sagt, att icke
de gamla läglarna voro bra på sin tid. Den rock jag bar, när jag
var is år, passade bra och bör icke klandras därför, att jag icke får
den på mig nu. Den behövde på den tiden emellanåt repareras, lappas,
läggas ut. Och det gick an. Men sedan jag vuxit ur den, så måste
den läggas av.
Ungefär på samma sätt förhåller det sig med statskyrkoformen.
Den har haft sin tid. Den har spelat sin roll. Den har haft sina fel
men ock sina förtjänster. Men den har överlevat sig själv. Detta
är icke blott en allmän tanke inom frikyrkliga kretsar utan erkännes
även uppriktigt av en stor mängd bland Sveriges präster, högre och
lägre. Många uttala det ock ganska öppet. Men det stannar vid ord
och kommer icke längre.
Man har under långa tider sysslat med att laga och lappa revor
och hål på den statskyrkliga dräkten. Det bör man ju även göra,
så länge den måste sitta på. Men sedan den är urvuxen, bör den
läggas av. Annars verkar den hindrande och kvävande, trots alla
nya lappar man sätter därpå.
Flere gånger under de senare åren har i lagutskottets betänkande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
