Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 22. Angående ritual för en kyrklig välsignelse i vissa fall efter äktenskaps avslutande inför borgerlig myndighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till kyrklig vigsel. Ansvaret härför faller på Kyrkomötet. Ty jag
förstår icke, varför Kyrkomötet skall begära, att Kungl. Maj :t må
i grundlagsenlig ordning utverka den förändring av nu gällande
äktenskapslagstiftning, som jag här nämnt men däremot hålla
tillbaka, när det gäller kontrahenter, som tillhöra svenska kyrkan,
fastän de icke äro konfirmerade. Den underlåtenheten faller icke på
Kungl. Maj :t, utan på Kyrkomötet, och då Kyrkomötet måste anses
vara en representant för kyrkan, så kunde jag ju med all rätt säga,
att förebråelsen föll på kyrkan.
Kyrkoherde Strandell uppläste ett av Stockholms konsistorium
uppgjort formulär, som synes vara mycket bra att använda för sådana,
som ingått äktenskap inför borgerlig myndighet, men varför kunna
då icke dessa kontrahenter lika gärna få kyrklig vigsel ? Det kommer
ovillkorligen att ställa deras äktenskap på en lägre nivå, när den
egentliga kyrkliga vigseln förvägras dem, och man efteråt, sedan
de redan blivit förenade inför borgerlig myndighet, kommer fram
med ett sådant välsignelseformulär. Jag vill säga herr biskop Billing,
att jag var fullkomligt berättigad att yttra, att detta blir en kyrklig
välsignelse av lägre valör. När patriarken Isak välsignade sina två
söner, så gav han den bästa välsignelsen åt Jakob, den mindre
värdiga åt Esau, och så kommer saken att te sig här. Den kommer
alltid att fattas så. Den är ett chikanerande av det borgerliga
äktenskapet.
Att Stockholms stads konsistorium privatim gjort upp ett formulär
till ledning för präster, som vilja bruka det, det är bra, det är
vackert. Men saken ställer sig väsentligt annorlunda, om vi få ett
officiellt formulär. Ty då blir det två slag av officiell kyrklig vigsel,
två slag av kontrahenter, den andra, som gives åt en anann kategori
av kontrahenter, vilka icke äro så kvalificerade, att de kunna få
den förra. Denna senare kommer då ovillkorligen att te sig som en
välsignelse av lägre valör. Finner biskop Billing detta uttryck fult,
så ber jag att få svara: Det är ej alla uttryck, som äro oberättigade
för det, att de ej smaka så bra. Man kan icke utan brott mot
sanningen giva vackra namn åt fula ting.
Det är från denna synpunkt jag vill, att herrarna skola se saken.
Vi se, att dessa kontrahenter, som icke äro konfirmerade, dock äro
sådana, att man kan efter den borgerliga föreningen giva dem en
kyrklig välsignelse. Varför kan man ej då få giva dem kyrklig
vigsel genast, så att de slippa gå till kronofogden eller borgmästaren?
Vad blir svaret på en sådan fråga? Jo: ’De äro icke så kvalificerade,
att de äro kyrkligt värda att få den välsignelsen, men de äro kyrkligt
värda att få den andra välsignelsen’. Och huru skall man då kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
