Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidens son - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDENS SON 17
iinte in. Men någon het och svärmisk fästman
ifick hon heller aldrig af honom. — De kysstes
och smektes, det var allt. Samspråket mellan dem
rörde mest läsningen och Klas’ lärda framtids-
planer.
Efter kyrkoherdens hedrande ynnestbevis mot
Klas blef Ottilias hängifvenhet allt ödmjukare, men
också besvärande, allt efter som kavaljeren afkyl-
des. Allt mera sällan kunde han nu bevilja
henne ett möte. Desto varmare mottog hon hans
sparsamma kärleksgåfvor.
Sent en höstkväll stod hon väntande borta
vid ljunghöjden i furuplanteringens bryn. Han
kom långsamt, som försänkt i djupa tankar.
— Å, Klas, hvad jag har väntat! Så väl att
du kom ändå!
Den lilla kärestan hade tårar i ögonen, men
det såg han inte, nu i skymningsdunklet. — Un-
der den fula, svarta halmhatten lyste hennes an-
sikte blekt och fruset, men röst och hållning
smekte redan på förhand.
— Jag har inte hunnit förr — sade han und-
vikande.
— Nej, du har för mycket att läsa, käre
Klas. — Och jag stör dig. Förlåt mig, var inte
ledsen för det! Jag vet ju ändå — —. Hon af-
bröt sig i en innerlig kyss.
— Ja, Ottilia — lugnade han — var inte rädd.
Du förstår väl att man måste vara försiktig, när
man håller på och läser för prästen.
— Jajamen. Men du är väl inte oförsiktig?
2. — Pr/iater.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
