Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidens son - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i8 TIDENS SON
Hon lät ömt älsklig, undrande och oförstå-
ende. Han tog hennes arm i sin och de smögo
in i den lilla täta, stormtuktade barrdungen. Den
liknade en lilleputskog med trygga gömmen för
sådant ungt fästfolk.
Därinne slogo de sig ned på en mossig sten
och värmde sig med kind mot kind, hand i hand.
Lugnt och väl öfverlagdt började så Klas för-
klara:
— Ser du, Ottilia, jag tror nästan kyrko-
herden vet det.
— Vet — — att vi?
— Ja, han kan ha hört någonting om det.
Bara prat, så där. Men i alla fall får vi ta oss
till vara.
Ottilia teg en stund. Hon hade inte särdeles
mycket emot, att deras kärlek blef känd, ty dess
säkrare kunde hon hoppas hålla fast Klas. Hans
oro plågade henne likväl.
— Ja, kära Klas, men det är väl inte farligt.
Vi menar ju allvar och har ingen synd för oss.
— Nej, synd! — återtog han––– nej, men
kyrkoherden kan inte ha reda på allt, som det är.
Och om han tror, att vi går och smyger för
honom —
— Jaså, ja. Om han tror —
Båda tvärtystnade, blygt osäkra om den an-
dres mening. Så klämde flickan sig tätt intill
honom med en vädjande hviskning.
— Klas, du! Kan du inte själf — tala om
alltihop?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
