Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidens son - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDENS SON 19
Han stötte henne ofrivilligt hårdt ifrån sig.
— För kyrkoherden?
— Ja, jag menar — du, som är så —
— Nej, kära Ottilia, inte utan att han frå-
gar mig.
Flickan suckade. Efter en smärtstillande kyss
tilläde han i djupt allvarlig målbrottston: —
— Vi får vara tåliga — tills jag har läst
mig fram.
— Men då skall du ju bort i skola — snyf-
tade hon, med ansiktet tryckt mot hans kavaj-
uppslag.
— Ska du gråta för det, som är till min
lycka? — förebrådde han blidt.
En lång och eftertrycklig omfamning beseg-
lade tyst deras försakelser och förhoppningar. —
Gamle Påhl hade verkligen skvallervägen fått
en aning om sin skyddslings lärospån i kärlek.
Men utan att låtsas fästa afseende vid antydnin-
garna gaf han sedan i smyg litet noggrannare
akt på ynglingens uppsyn och ton, särskildt när
vid kristendomsundervisningen eller eljest den öm-
tåliga frågan om man och kvinna vidrördes. —
Han kunde aldrig märka ens någon skymt af för-
lägenhet hos Klas, ingen skygghet i blicken, ingen
förrädisk rodnad på de smala kinderna, än mindre
ett leende af hemlig och okynnig lättfärdighet
kring den barnsligt nejlikröda munnen.
I stället för att anse denna oberördhet miss-
tänkt, såg kyrkoherden däri ett prof på hjärtats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
