Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En predikan på vers - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN PREDIKAN PÅ VERS
93
Sancho lade sig misstroget vaktande vid hennes
fotter.
— Så, ja! Så, ja! — fortfor pastorn, medan
han lätt och varsamt gungade den lille framför
sig — — se så, nu skrattar vi redan! Hopp, hopp!
Nu är vi lika glada igen!
Lilien var tröstad. Leende genom gråtens
sista droppar, ref han med ifriga händer i Mods
yfviga skägg och glömde den lilla bula i pannan,
han fått af stöten.
— Nu kan fröken ta honom när som helst.
— Tack, käre pastorn — utbrast Elna med
en suck, hvilken han tydde som uttryck af lättnad.
Utan att åter ta gossen i famn blef hon sittande
kvar som för att lugna sin häftiga andning. —
Stilla, men betonadt, tilläde hon: —
— Det finns ingen, som kan trösta gossen så
som pastorn.
— Håhå — småskrattade Mod — i dag är
ju heller ingen annan hemma.
— Nej — svarade hon, dröjande — och i
alla fall. — skulle jag inte våga gå till någon
annan.
Mods hy blef rödare än hans eget skägg, men
han teg och gungade ännu en kort stund den
lille på armen. Så satte han honom sakteliga i
Elnas knä och såg henne därvid djupt in i ögonen.
— Hvad får jag nu då för hjälpen, säg?
Ängestfullt blek hade hon varit, när hon kom.
Nu rodnade också hon, varmt och präktigt. Med
sitt blomstrande ansikte smeksamt sänkt ner mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
