Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elin Krampa - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I IO ELIN KRAMPA
fem personer. Familjen Krampa bestod af idel
magra människor och fröken Sodell hade intet
skrymmande omfång, men de fingo riktigt klämma
ihop sig däruppe för att få plats. I vanliga fall
satte sig ofta ett par af barnen nere bland de
andra, men på högtidsdagar, särskildt vid den om-
tyckta gudstjänsten på julaftonkvällen, blef träng-
seln så stor, att prästgårdsfolket icke ville inkräkta
på församlingens område. — Det lilla afskilda
båset uppe vid altarringen, som ju skulle anses
som en hedersplats, föreföll barnen Krampa som
en pinbänk, en slags skamvrå, isynnerhet vid
dessa festligare kyrkstunder. Där sutto de i blän-
dande belysning uppkörda i det ljusgnistrande
koret till allmänt beskådande — ett granskande,
ovilligt sådant — för långt bort, för högt ofvan
menigheten för att kunna känna sig rätt höra
tillsammans med den. De hörde sina egna röster
liksom utanför den gemensamma psalmsången och
tordes knappt vända blicken ner mot kyrkfolket,
förlägna och betryckta som illa sedda främlingar.
Snedt emot sig hade de på andra långmuren
predikstolen, där kyrkoherden stod hög och rak
med den stora paradnäsduken virad om högra
handens pekfinger, hängande ned som en hvit
fana, som då och då lyftes och sänktes, eller, vid
föredragets viktigaste punkter, skakades af och an
likt ett stridstecken.
Krampa talade denna afton om julens gåfva,
som icke endast kunde bringa nåd utan också
skuld. En fröjdefull gåfva var det, om den anam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
