Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elin Krampa - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELIN KRAMPA I I I
mades rätt — men missbrukad och vanhelgad bief
den till straff och icke till välsignelse.
Elin lyssnade med spändt allvar och förstod
så väl, hvad fadern menade. — Aldrig hade det
fallit sig så svårt som nu för henne att glädja sig
åt julen. Nog ville hon så rätt som möjligt
anamma dess gåfva — men vara glad, det för-
mådde hon inte. Som klämtande begrainings-
klockor klungo faderns ord, strängt och tungt,
ut öfver folket och det tycktes henne, att alla de
bestrålade, uppåtvända ansiktena mörknade under
hans stämmas klang. De hopträngda raderna af
högtidsklädda åhörare liksom stelnade till trött
orörlighet. — Men när talaren gjorde ett uppe-
håll för att dricka af det saftblandade vatten, han
i ett glas hade bredvid sig, hördes gummorna
som med lurar i öronen sutto i predikstolstrappan,
sucka och snyfta. Den öfriga mängden hörde på
med stum motvilja, med en stegrad längtan att
bli kvitt den bistre förkunnaren däruppe. — Ofri-
villigt drogs Elins sinne ner till folkskaran. Hon
skulle velat sitta därnere bland dem för att få
veta, hvad de tänkte om hennes far och henne
själf. Hon undrade, om där inte fanns någon
enda, som höll af henne, som åtminstone inte
tänkte hårdt och fult om folket i prästbänken.
Hon glömde faderns manande ord. — Ungefär
midt i kyrkan, på manssidan, där det som alltid
fanns minst lika många kvinnor som män, upptäckte
hon plötsligt fru Rosdal på Sandåkra, tant Lisa,
som barnen Krampa kallat henne, medan de ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
