Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elin Krampa - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 ELIN KRAMPA
hade just en afton skurit färskt enris borta i ljun-
gen på strandsluttningen och då fått se — Elin
Krampa och Knut Rosdal ro ut i Sandåkraviken
— ensamma, och gå i land på Sälön, det ensliga
lilla skäret, där endast måsar bo och får beta och
sälar sola sig på de flata hällarna!
Efter en dödstyst middag hade kyrkoherden
bedt Elin komma med in till honom. Han ville
tala med henne. Hon lydde, med bultande hjärta
och hackande tänder.
Inne i det mörka, kala arbetsrummet sutto
far och dotter med de smala ansiktena ångestfullt
bleka och blickarna dunkla, rysande för stundens
förskräckliga betydelse.
— Hvad har du att säga mig, Elin? — bör-
jade fadern, som om han glömt, att det var han
som önskat ett samtal. Frågan afskar allt förbe-
redande eller afvikande ordbyte. Den lade också
en isande, järnhård hand om Elins strupe. Hon
teg länge — icke af trots, ty hon begärde nu
icke bättre än att få säga allt, men af förlamande
smärta vid upptäckten, att hennes far väntade be-
kännelse om ett brott.
— Knut och jag — älska hvarandra — sva-
rade hon slutligen, mycket lågmäldt.
Kyrkoherden betvang en våldsam grimas, sonn
visade hans vackra, hvita tänder. På hans höga
panna stego pärlor af kallsvett och de knotiga
fingrarna knastrade, när händerna knäpptes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
