Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elin Krampa - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 ELIN KRAMPA
— Men hvarför, kära Elin?
Systern tvekade inför den sorgset vänliga
frågan och sänkte sin stora, trötta blick. Men
så spändes hennes kraft på nytt, hela den spens-
ligt tunna gestalten rätades och med oändlig klagan
i rösten svarade hon:
— Fråga mig inte. Jag kan inte svara, för
hans skull kan jag det inte nu. Ni måste ändå
— förlåta mig. — Gud vill detta.
Kyrkoherden nickade tungt, dystert instäm-
mande.
— Du ser, att pappa fick rätt — sade han.
Elins hufvud liksom sjönk mot skuldran.
Vidar skyndade till och gömde det vid sitt bröst.
Rådlösa och tigande stodo de båda gamla syskonen
och betraktade de unga.
I kyrkan började klockorna ringa samman.
— Af prästgårdsfolket kom den dagen ingen
mer än Elin för att höra Vidar hålla högmässa.
Ensam satt hon uppe i korbänken, inför den för-
undradt stirrande församlingen, som visste, att det
nu skulle sista gången lysas till bröllop för henne
och Knut Rosdal.
Men när predikan var slut och lysningen
skulle uppläsas — och uteblef, när den unge
prästen, blek och ovanligt framåtlutad, gick ner
igen, trodde man inte sina öron och ögon. —
Spörjande, öppet och besviket, vändes allas blickar
upp mot bänken vid altaringen, där prästdottern
satt, rak och med högburet hufvud, snarlik en
liflös bild af sig själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
