Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Herrans vägar”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 »HERRANS VÄGAR»
småblinkande ögon och rynkigt illmariga smålöjen
i det mossiga skägget, berättade den gamle.
— Jo, de här missionärerna, se, de ha ett
svårt arbete, de. Och det är visst inte alla, som
duger där. Men de få ju lof att försöka sig på
saken tre år i sträck, för att se om det passar
deras gåfvor. Nu, denne Wathell, när han gjort
ifrån sig de där tre årena, se — så skref han till
sin gamle vän och lärare, missionspastor Arndt i
Indien, som senast hade varit och hälsat på hem-
ma i Sverige, och frågade Arndt, om han kände
till någon from och bra flicka här, som kunde bli
Wathells hustru och ett stöd i hans svåra kall.
Ty — utan en hustru ville inte Wathell åta sig
att stanna i tjänsten där i de varma länderna.
— Nejnej, må tro! — mumlade åhörarna.
— Ja, gamle Arndt, som är en hedersman,
och ungdomsvän till min bror kyrkoherden, han,
Arndt, hade just varit här under sitt hemlards-
besök och sett lilla Elin Krampa. Nu skref han
från Indien hit till min bror och sa’ hur det var
med Wathell och sporde, om han hade utsikter.
Löjtnant Lars hade slutit ögonen och satt
som i dvala. Men då och då ryckte det i hans
mörka mustaschspetsar, som om han antingen velat
skratta eller gråta.
— Ja —- fortfor bruksingenjören efter en
läskande klunk ur kaffekoppen — min bror kyrko-
herden kände ju flickans allvarliga sinnelag, och
skref då till Arndt, att Wathell nog kunde försöka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
