Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reseprästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RESEPRÄSTEN 319
Adam Johannessons blick irrade sorgset öfver
den fridfulla trädgårdens spirande grönska. —
Hvad han trifdes där! Hvad allt låg vackert,
öppet och lugnt, godt och vänt för hans blick!
Och nu skulle han bort från det, högt upp åt
en undangömd och innestängd skogstrakt, där
han nog inte skulle få känna sig på långt när så
hemma som här–––- bort igen, undan igen,
som alltid förr, allt framgent likadant. Och det
endast på budet om ett litet konsistoriebeslut, ett
missiv som adjunkt åt en krasslig kyrkoherde.
Sådant var tungt att bära. Intet kroppsarbete,
ingen grofsyssla föreföll honom så tung — tvärt-
om, en tröst och lisa, ett enda kärt botemedel
mot grämelsen var för honom denna svettdrifvan-
de friluftsmöda. Kanske likväl inte alldeles det
enda! — Adam visste och kände, mer än han
själf ville, att något fattades honom, något som
skulle kunnat göra den oändliga resan mot okända
mål, den tröstlösa färden till främmande hem min-
dre svår, mindre upprifvande och utslitande. Det
var hoppet om ett hem, deladt med en älskad
hustru — eller i värsta fall — en hustru utan
ett hem.
Han skakade häftigt sitt yfviga hår, rynkade
de buskiga ögonbrynen och tog stadigt grepp om
spaden för att börja igen — och mylla ner tan-
karna i den jord, han höll på att vända.
Ofrivilligt hejdades han af Frida Åbergs röst,
hvilken han utan att rå för det lärt sig att väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
