Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reseprästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J20 RESEPRÄSTEN
känna och lystra till. Hon ropade från andra
sidan huset:
— Farl Är inte far där?
Pastorn öfverraskade sin egen begärlighet, sin
hemliga tillfredsställelse att höra den klara, lugna
flickrösten. Sorgset vresigt högg han i mull-
torfvorna: — hvad angick hon honom?
Så arbetade han ånyo, men kunde inte låta
bli att fundera för det. Hans blod sjöng om Frida
Åberg. Han visste föga, men intet annat än godt
om henne. Att hon var duktig och flitig, hade
han själf sett, och vacker, godlynt, ja, sällsynt
välartad måste hon också erkännas vara. De hade
hjälpts åt ibland, därute — och i ostrafflig tysthet
hade hon funnit nåd inför hans barska öga.
— Det var fasligt, hvad jag tänker mycket
på henne — tänkte han bekymrad och gnodde,
så att svetten pärlade öfver pannan.
Plötsligt hörde han steg på sandgången. Såg
också, att hon sneddade om hörnet, spanande
kring gården. Men han fortsatte oförtrutet gräf-
ningen och låtsade ej veta af henne. Hon borde
ju kunna se, att arrendatorn inte fanns där och
sedan — hvarför skulle hon inte aflägsna sig?
Men hon stod kvar. Han skönjde, att hennes
blå förkläde fladdrade för vinden. Eljest var hon
stilla.
Pastorn lyfte en smula på hufvudet och såg
frankt på henne, för att dölja sin undran och allt
annat med. Han mötte en klar, innerligt varm
blick och en ödmjuk hälsning. Han förstod nu,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
