Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. De nordiska länderna - 1. Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE NORDISKA LÄNDERNA.
hämta sina etiska principer icke från det Nya, utan från det Gamla
testamentet.
En veckopress av högre slag, som diskuterar allmänna spörsmål,
har hos oss aldrig kunnat bära sig, och de försök av denna art som
gjorts hava därför blivit kortlivade. — Mera populära veckoblad
hava däremot tidtals lyckats hålla sig längre, då de burits upp av
någon omtyckt kåsör. Man kan till dessa räkna Freja redan på
1830-talet, där Blanche och andra Stockholmslitteratörer skrevo, och i nyare
tid Figaro (1878—95), i vilken »Jörgen» (Georg Lundström) ådagalade
det oförfärade kynne och den fyndighet i slagord, som äro ett par av
följetonistens nödvändiga egenskaper. Samtidigt förvärvade »Sigurd»
(Alfred Hedenstierna) med sina »Kaleidoskop» stor popularitet åt
Smålandsposten (i Växjö). Dessa krönikor lästes — i original eller i andra
tidningars flitiga avtryck — över hela landet. Konservativ till sin
läggning såsom en småländsk lantjunkare bör vara, tillät sig dock
Sigurd att gyckla också med ceremoniella traditioner och andra
vördnadsvärda ting; blev han åter sentimental, vart han icke mindre
omtyckt. — Nu tycks denna genre som mycket annat vara undanträngd
av dagspressen, men de rena skämttidningarna, vilka i Sverige från
sin uppkomst frodats som ingenstädes annars, blomstra alltjämt.
*’ *k
a
Det litterära åttitalet fick aldrig något eget språkrör i pressen,
för nittitalet var Svenska Dagbladet avsett att bliva ett sådant. Grundat
1885 hade det dragit sig fram utan att riktigt slå igenom, när det med
maj 1897 — Stockholmsutställningens år, då den nationella romantikens
genombrott fick sin symbol uti den förnyade svenska flaggan med
de ljusa, festliga färgerna — övertogs av ett konsortium, såsom vars
homme d’affaires stod dr H. Key. I kanske väl höga toner
förkunnades att här skulle kulturintressena få ett förnämt organ, skrivet
av de yppersta svenska författare, Verner von Heidenstam, Oscar
Levertin, Harald Hjärne — vid denna tid liberal —, Ellen Key, Tor
Hedberg o. a. En del av dem tröttnade rätt snart, och det blev
egentligen Levertin, som fick bära upp företaget. Men han visade sig såsom
mannen därtill. Före sin tidiga död 1906 hade han erövrat en
auktoritet, som knappast någon kritiker ägt i samma vidd. Jag tillfogar
att hans plats efter något mellanskov fylldes av Fredrik Böök, som
i likhet med företrädaren förenar vetenskapsmannen och journalisten,
besitter både synpunkternas originalitet och stilens friskhet och därtill
polemikerns slagfärdighet.
I politiken gled tidningen allt mer åt höger, ett par av Hjärnes
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
