Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414
Knapt hade pater Göran befriat den fruktansvärde,
förr än denne rusade upp, drog sitt svärd och rände emot
munken, för att hugga honom ned. Patern stod orörlig.
»Dö, hund!... Dö, dj—1!» ropade Dacke. »Du...
du . . . du har röfvat Christina ifrån mig. Du har hindrat
mig att fånga och bortföra henne. Lismande, eländige
munk! Nu skall du dö.»
»Jag har räddat ditt lif», genmälde pater Göran med
dystert allvar.
»Mitt lif! Satan! Du har störtat mig i evig olycka,
ty du har beröfvat mig Christina. »
»Aldrig hade du i afton tagit Christina frän de
männen. »
i>Jag!... Är jag icke en hjelte, jag? ... Har icke Gud
utkorat mig? Det har du åtminstone sagt, du och de andre
munkarne. Har du ljugit, munksate? Bekänn! Dj—r och
afgrund! Du skall dö .... dö ... dö!»
I ater Göran stod till utseendet lugn med korslagda
armar.
»Om jag dör», sade han kallt, »så dör du.»
»Så låtom oss dö då! Der har du din lön. Till h—e
med dig!»
Utan tvifvel hade pater Göran tänkt, att han skulle
som vanligt kunna beherska Dacke med sin själs öfver-
lägsna kraft, men denna gången hade patern gjort en fel-
aktig beräkning. Dacke var utom sig, ja, man kan trygt
påstå, att han i detta ögonblick var fullkomligt vansinnig.
Hans svärd föll. Det klyfde hufvudet på hans bäste —
hans ende vän. Pater Göran föll utan en suck till mar-
ken och hans ande gick att inställa sig inför.den evige
domaren.
Men Dacke blef plötsligt nykter. Vreden bortdunstade.
Ett ögonblick stirrade han på den fallnes kropp. Ett ögon-
blick beskådade han det hvita, i döden snart stelnade stränga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
