Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grefve Svante var dock i sin närvarande sinnes-
stämning icke lätt att tala vid. Allra minst kunde
han lida det förmyndarskap, som konungen tycktes
vilja taga öfver honom. Deraf kom det sig att han
gång på gång föll denne i talet, hvilket naturligtvis
icke kunde annat än reta, så att konungen slutligen
utbrast temligen kärft:
»Det må I dock icke neka till, frände, att månget
och märkligt tal gått om er son Nils!»
Nu brast grefve Svantes tålamod fullständigt
och han svarade i spotsk, nästan öfvermodig ton:
»Vi veta fuller ingenting med vår käre son
Nils, fast han utan både skäl och bevis nu länge
nog varit i hvar mans mun, tack vare eder Görans
konster!»
Konungen tystnade tvärt och rynkade ögonbry-
nen, medan han drog djupt efter andan. Göran Pers-
son passade på tillfället och inföll med försmädligt
skratt:
»Skäl och bevis skola nog icke felas! Det skall
jag blifva man för!»
»Tig, Göran!» röt kungen till samt vände sig
derpå till Svante Sture, tilläggande:
»Nils Svantesson är mera edert helgon än mitt,
gref Svante! Men tiden må utvisa hans helighet.»
»Sant nog, ers kongl. maj:t», svarade denne,
som hörde till det slag af menniskor, som aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
