Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag snart tillfälle att utmärka mig samt vinna öfverstlöjtnanten Moritz von Falkenbergs ynnest.
»Under krigets många besynnerliga skiften bodde jag en gång på ett slott i Schwaben hos grefve von Wolfstein, hvars dotter var lika namnkunnig för skönhet som lifligt temperament. Ej långt därifrån bodde en annan grefve, hvilken också hade en utmärkt vacker dotter, men då Wolffsteinska familjen räknades bland de ifrigaste katolikerna där i trakten och grannen var protestant, umgingos de aldrig. När Tilly kom till Schwaben för att hålla räfst med protestanterna, dref grefve Wolffstein saken så, att han blef ägare af kättarens gods. Strax därefter uppträdde Gustaf Adolf på tysk botten. I början skrattade man åt hans snögubbar, ty kejsarens generaler troddes vara oöfvervinneliga; men småningom började ryktet spridas om svenskarnes tapperhet, och innan man visste ordet utaf, stodo de vid Donau. Nu blef förskräckelsen allmän, vägarna vimlade af flyktingar, som sökte skydd i närmaste fästning, blott den fattige bonden afvaktade tåligt sitt öde. Grefve von Wolffstein ansåg Donauwerth säkrast, hvarför han begaf sig dit med sin dyrbaraste lösegendom. I denna stad hade den protestantiske grannen äfven nedslagit sina bopålar, och ödet ville, att de skulle finna rum i ett och samma hus. Mötet måste ha varit mindre angenämt, men nöden gör ofta människan fördragsam; hvad som händt vidrörde ingendera.
»En dag ropades från vallarna: svenskarne äro här! Och strax därpå förkunnade kanondundret, att skiltvakterna icke sett i syne. Hur mycken möda man än gjorde sig att bevara staden åt kejsaren, blef allt motstånd gagnlöst; de svenska vapnen kände intet hinder. Under gråt och tandagnisslan öppnades portarna, barbarerna tågade in, men i stället för mord och brand vankades baler och kalaser, blott den fordrade krigsgärden hunnit erläggas. Så roligt hade de unga damerna aldrig förut haft. Till första dansen nekades naturligtvis ganska enträget; men sedan man därifrån kom helskinnad tillbaka på sin plats bredvid söta mamma eller pappa, gingo de öfriga som en olja. Bland svenskarne befann sig en förnäm, utmärkt vacker herre, hvilken delade sin uppmärksamhet åt många håll, så att hans fängslande blef ett slags hederssak för könet. Unga grefvinnan von Wolffstein, hvars skönhet och rikedom beredt henne lika många segrar som Tilly någonsin kunnat skryta af, nedlät sig slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
