Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska psalmboken - 144. Gud har av sin barmhärtighet - Evangelium - 145. Om, Jesu, på min vandringsstig - 146. När världens hopp förtvinat stod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
8.
Sann tro ej utan kärlek är,
Och frukten trädet prisar.
En trogen haver nästan kär
Och honom gott bevisar.
Så varder lagens bud uppfyllt:
Varann vi tjäna oförskyllt,
Som Kristus oss har tjänat.
9.
Sann kärlek söker ingen lön,
Dock tro vi den tillstunda:
Vi den i ödmjukhet och bön
På Jesu kärlek grunda.
Att vi den säkert skola få,
Hans löfte hava vi därpå,
Dock av hans nåd allena.
10.
Så står alltsammans i Guds nåd,
Att saliga vi bliva.
Men fast och evigt är hans råd
De trogna det att giva.
Vi hava idel skröplighet;
I Gud är all vår salighet.
Gud vare pris och ära!
P. Speratus (1484—1551).
O. Petri (1498—1552).
S. Ödmann (1750—1829).
J. O. Wallin (1779—1839).
Evangelium.
145.
Om, Jesu, på min vandringsstig
Ditt dyra ord ej leder mig,
Min själ av natt omgives,
Och mitt begär
Likt böljan är,
Som utav vädret drives.
2.
Men av ditt evangelium
Går ljuset upp i mörkrets rum.
Vid denna morgonstjärna
Ditt råd jag ser,
Din nåd tillber
Och gör din vilja gärna.
3.
Det löfte jag ej glömma vill,
Att himmelriket dem hör till,
Som hava barnasinne.
I enkel tro
Och menlös ro
Jag livets vishet finne!
4.
Då skall, i känslan av min brist,
Det ord jag vörda, som är visst
Och kan all sanning lära.
Din kärleksröst
Skall bli min tröst,
Ditt kors min fröjd och ära.
5.
Då skall jag, from och älskande,
Uti min Gud en fader se,
En broder i min like
Och heta din
Och komma in
Uti ditt himmelrike.
6.
Och salig, när jag detta vet,
I lydnad och enfaldighet
Jag vill till målet skrida
Och högre ljus
I Faderns hus
Med barnsligt hopp förbida.
J. O. Wallin (1779—1839).
146.
När världens hopp förtvinat stod
Likt blomman uti sanden,
Rann upp så klar en hälsoflod,
Gav kraft och mod
Åt kvalda mänskoanden.
2.
Det Jesus var, som, huld och god,
Blev oss en livets källa;
Vi funno i hans dyra blod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
