Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska psalmboken - V. Kristligt sinne och förhållande - 490. Så vandra vi all världens väg - 491. Kommen till en Fader åter - 492. Nu tystne de klagande ljuden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med sin Andes fläkt
En gång de kalla benen.
Vid skenet av hans härlighet
Skall ära och odödlighet
Hans trogna barn bekröna.
5.
O, må vi här till Guds behag
Så redeligen vandra,
Att i vår Faders hus en dag
Vi återse varandra!
Den frommes prövning är ej lång:
Hans död är blott en övergång
Till rätta livets njutning.
J. O. Wallin (1779—1839).
491.
»Kommen till en Fader åter,
Kommen, mänskors barn, till mig!»
Talar Herren Gud och låter
Trötta barnen vila sig.
Efter mödor, kval och strid
Väntar oss en salig frid
Hos vår Gud i evig tid.
2.
Den som Herrens råd ej klandrat
Men i stillhet skött sitt kall,
Fruktat Gud och redligt vandrat,
Han till friden komma skall.
Efter mödor, kval och strid
Väntar oss en salig frid
Hos vår Gud i evig tid.
3.
Han har kämpat, han har vunnit
Och behållit tro och hopp.
Nu har han sin krona funnit
Efter väl fullbordat lopp.
Efter mödor, kval och strid
Väntar oss en salig frid
Hos vår Gud i evig tid.
4.
Sälla äro de som sova,
De som slutat vandringen.
Salig frid är dödens gåva
Åt en Guds och Jesu vän.
Efter mödor, kval och strid
Väntar oss en salig frid
Hos vår Gud i evig tid.
J. O. Wallin (1779—1839).
492.
Nu tystne de klagande ljuden
Och stille sig tårarnas flöden!
Till liv och odödlighet bjuden
Är mänskan av Gud genom döden.
2.
Vad säga de fredliga vårdar,
Vad är det som runorna lova?
»De sälla, som bo i Guds gårdar,
De äro ej döda: de sova.»
3.
Begärens och stormarnas ilar
Och jordiska sorgen och fröjden
De störa ej stoftet, som vilar,
Ej anden, som lever i höjden.
4.
En dag skall ock känslan och modet
De domnade benen uppliva
Och värmen och spelande blodet
De stannade pulsarna driva.
5.
Och vissnade lemmar, dem griften
I mörker och tystnad förblandar,
Högt över förgängelsens skiften
Förklaras kring saliga andar.
6.
Det höstliga kornet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
