sig på detta möte, ehvad han hade biljett eller icke, som icke i allt gillade inbjudarnes grundsatser». Ringledarne hade nu den oförsyntheten att härpå i tidningarne genmäla, att tillströmningen af flera, än som fått komitéens biljetter, »endast bevisar en dålig tillsyn» af komitéen, som å sin sida svarade, att »den bevisar en likgiltighet för andras rättigheter, en ringaktning för församlingsfriheten och en benägenhet för våldshandlingar, som komitéen ej förutsatte skulle finnas hos Stockholms arbetare». Sedan Folkpartiets Februariförening ingripit mot Arbetareringens bränvinspolitik, som stöddes af Reformföreningen, afgingo flera medlemmar i förstnämnda förening genom en offentlig förklaring, som häftigt angrep D:r Nyströms verksamhet. Den allmänna meningen bland ringmedlemmarne på denna tid var, att D:r Nyström nog var nyttig för folkupplysningen, men i fråga om arbetarnes mera trängande behof var L. O. Smith bättre såsom ledare; icke blott sin stora finansiela förmåga, utan ock en del af sin förmögenhet hade han ställt till arbetarnes disposition!! En fullständig yra hade gripit hela Stockholm; öfverallt var L. O. Smith på läpparne och i hvarenda tidning voro referaterna öfver hans och Arbetareringens förehafvanden fördelaktigt affattade: det var som om han med spritångor eller guld förgiftat hela opinionen. Äfven konservativa tidningsreferenter visade sig partiska för Smith, men det var i synnerhet Fäderneslandet som bar upp hans namn, härvid förklarande