- Project Runeberg -  Axel Fersen och Marie Antoinette. Historisk romantisk skildring /
224

(1880) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugonionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

staden, der gatorna voro breda och här och der vackra trädgårdar bredde sig ut bakom boningshusen. Ju längre bort han kom, ju större och vackrare blefvo dessa trädgårdar; de voro likasom en föreningslänk mellan den stora staden och landsbygden. Den tiden funnos få byggnader i närheten af Skanstull och grönskande träd frodades och skogsblommor samt hagtorn växte på de nu försvunna fälten. Till följe häraf blåste en frisk landtluft i denna aflägsna stadsdel, der muntra väderqvarnar svängde sig på höjderna och der fågelqvitter oftare förnams än gatbuller.

Solen sken vänligt på de gulnade höstbladen, der kom en svart pudel och vädrade på den unge mannen, som just i detta ögonblick vände sig om, för att se huruvida han kunde skymta jungfru Lovisas magra gestalt. Om hon nu såge honom — hvad då? Han spratt till, när några dufvor flögo skrämda upp på marken, hans ögon följde dem bort till dufslaget, som stod i den inhägnade trädgård, genom hvilken Elise skulle komma, och han tog plats under några träd, som hon vid hemgåendet måste passera förbi och derifrån han sjelf kunde skåda ut öfver trakten och på ett lämpligt sätt draga sig undan den gamla jungfruns spanande blickar.

Det var en sannskyldig söndag, tyst och fridfull. De varma solstrålarne spelade mellan löfverket och strödde glittrande guld öfver gräsmattan. Den unge mannen stödde sitt hufvud mot en trädstam, och medan hans hand uppfångade några vissnade blad, kom ett småleende på hans läppar. Kanske tänkte han på den gamla jungfrun och det spratt, han spelade henne, kanske tänkte han också

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:42:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/psfersen/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free