Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugonionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på den flicka, han väntade, och när hon nu ändtligen kom, steg en stark färg upp i hans ansigte. Det var första gången han gått direkte ut för att möta henne och det låg en viss förlägenhet i hans helsning.
— Och ni är icke rädd att ensam gå bort så här långt? — sade han.
— Rädd? — Det var ett käckt litet ansigte, som vände sig till honom.
— Jungfru Lovisa...
— Fann det opassande, att jag gifvit mig ut — det var nu ett skrattlystet litet ansigte, — ser ni, herr Markman, hon tycker, att man bör hålla sig orörligt stilla... när man gjort detta i sex dagar å rad, är man verkligen glad, då den sjunde kommer och man någorlunda obehindradt får röra sig. Och ni har då träffat henne?
— Hon kommer säkert i ögonblicket för att möta er... jag har bara ett litet försprång.
— Nej, hon kommer icke, hon har bara skämtat med er... jag försäkrar!... Hon har i dag knappast orkat släpa sig fram.
Under det de talade, hade båda gått framåt och hon såg flyktigt på honom. Han var en ung man med vacker växt och vackert utseende, med solbrända kinder och mörka ögon. Hans drägt hade en elegant enkelhet, och hans långa och brunglänsande hår var bak i nacken sammanbundet med ett band. Skakande några stoftkorn bort från de bländhvita spetsmanschetterna, sade han skrattande:
— Åh, jag förstår jungfru Lovisa, hon missunnar mig nöjet att sammanträffa med er. Jag har märkt, att hon icke är mig särdeles bevågen. Hvad är det då hon egentligen har emot mig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
