Det blir under efterkrigstiden ännu nödvändigare än förr, att den inhemska konsumtionen ökas om jämvikt skall kunna hållas i samhällsekonomin. En ökning av konsumtionen kan dels ersätta en nedgång i behovet av produktionsutrustning men dels också vidmakthålla behovet av att produktionsapparaten utökas och därmed skapa sysselsättning även inom de s. k. tunga industrierna. Man får emellertid icke utgå ifrån att en konsumtionsökning inträder automatiskt, närhelst detta skulle vara erforderligt med hänsyn till avsättningsbehoven. Det vanliga är ju tvärtom, att en minskning i produktionen av s. k. fast realkapital, d. v. s. produktionsutrustning, får leda till arbetslöshet, och att det därmed blir en nedgång i konsumtionen eller åtminstone en försvagning i den normalt fortskridande konsumtionsökningen. Att det inte alls är säkert, att konsumenternas inkomster automatiskt ökas i samma takt som produktionen, bevisas av erfarenheterna under trettiotalet. Från 1929 till 1939 ökades den industriella produktionsvolymen per arbetare med 34 procent. Hela nationalinkomsten, d. v. s. totalproduktionens nettovärde per person i arbetsför ålder (15—65 år) steg med 26 procent. Men årsinkomsten per industriarbetare steg endast med 12 procent. För lantarbetare höjdes årslönen med 12—17 procent. Visserligen höjdes standarden för arbetstagarna även på andra vägar, nämligen dels genom den socialpolitiska utvecklingen dels genom överflyttning av arbetskraft från jordbruk till industri och från kroppsarbete till tjänstemannarbete. Även om sålunda reservationer måste göras för siffrornas jämförbarhet är det i alla fall tydligt, att