produktionen per arbetare ökades hastigare än arbetarnas levnadsstandard förbättrades. Att det ändå gick att finna ökad avsättning för produktionen berodde på många särskilda omständigheter: de statliga och kommunala åtgärderna för bekämpande av arbetslösheten; de stora behov av fast produktionsutrustning, som vållades av produktionsapparatens utbyggande; bostadsproduktionens fortsatta stegring; att exporten, tack vare rustningskonjunkturen, kunde återhämta sig så snabbt efter depressionen i början på trettiotalet. Det är i hög grad ovisst om en liknande kombination av konjunkturpolitiskt gynnsamma betingelser kan påräknas under åren efter kriget. I stället kan man förutse, att den avtagande folkökningen i framtiden leder till en nedgång i behovet av fast produktionsutrustning och efterfrågan på nya bostäder, samtidigt som exporten eventuellt hämmas av desorganisation på världsmarknaden. I en sådan situation måste de mest energiska ansträngningar göras för att åstadkomma en ökning av den inhemska konsumtionsvaruproduktionen, stödd på konsumtionsuppehållande åtgärder. Sveriges arbetare har starka moraliska skäl att begära ett positivt sysselsättningsprogram. Under detta krig har de lojalt burit en mycket dryg andel av krisbördorna. Trots att lönernas reala köpkraft inom industrin sjunkit med en tiondel eller mera — olika för olika löntagargrupper — har det aldrig sedan decennier varit ett sådant lugn på arbetsmarknaden som under dessa år; under åren 1939—1943 uppgick den av arbetskonflikter vållade förlusten i arbetstid till