omkring en halv timme per år och organiserad arbetare. Men ännu viktigare är det mycket stora allmänna intresset av att efterkrigsarbetslösheten begränsas. Arbetslösheten utgör det värsta slöseri, som i fredstid förekommer i det moderna samhället. Ännu mindre än förr har vi råd med ett sådant slöseri. Skall vi inom rimlig tid kunna göra det möjligt för alla svenska familjer att uppnå en tillfredsställande levnadsstandard, måste våra produktionsbetingelser utnyttjas så fullständigt, som det över huvud taget är praktiskt tänkbart. Men detta är erforderligt redan för att demokratin i längden skall kunna äga bestånd. Ty erfarenheten har visat, att människorna icke kan stå ut med de umbäranden och det psykiska lidande, som en långvarig massarbetslöshet åsamkar dem. Ett sådant lidande blir till en fara för den demokratiska samhällsformen. Under alla förhållanden kommer det att förgifta hela atmosfären i samhället, göra människorna mera monopolistiskt inställda, mindre benägna att unna varandra arbete, utkomst och lika rättigheter, mera benägna att skydda var och en sina intressen på ett för hela samhället skadligt sätt.