liknande den som framträdde i början av tjugo- och trettiotalen. Och kravet måste ställas högre än så. Vi vill, att den genomsnittliga arbetslösheten i längden skall underskrida även den nivå, som kännetecknade de s. k. goda åren under senare hälften av trettiotalet. Att nå detta mål är ingalunda lätt. Därför är det desto mera angeläget, att vi noga förbereder de åtgärder, som är nödvändiga för målets vinnande. Alen det är uppenbart, att programmet icke kan begränsas till en arbetsanskaffning under den första efterkrigskrisen. Vi har redan konstaterat, att den organisation som hushållningen nu har, kommer att föranleda ständigt nya lågkonjunkturer och kriser, som på längre sikt kan bli av alltmer svårartad beskaffenhet. Därför måste samhället få en sådan organisation, att konjunkturrörelserna blir i största möjliga grad utjämnade. Men det förslår inte heller. Även under högkonjunkturer har vi haft en omfattande arbetslöshet. Man kan mycket väl tänka sig en konjunkturstabilisering, som icke leder till att arbetskraft och andra produktionsmedel blir fullt utnyttjade, utan som i stället betyder, att även arbetslösheten stabiliseras. Denna risk är särskilt allvarlig i ett samhälle med privatmonopolistisk struktur. Konjunkturproblemet är bara en del — låt vara en mycket viktig del —■ av frågan om full sysselsättning. Vi måste även söka minska säsongarbetslösheten. Likaledes måste vi snabbt avveckla den arbetslöshet, som beror på att produktionsmetoder och produktionsinriktning förändras. Och vi bör slut 43