ventionsprogrammen för mindre bemedlade successivt utvidgas, så att efter hand hela det mindre köpkraftiga bostadsbehovet blir i stånd att göra sig gällande på marknaden. F ör att begränsa höjningen i subventionskostnaden och ytterligare möjliggöra en allmän stegring i bostadsstandarden, bör kostnaderna inom byggnadsproduktionen och fastighetsförvaltningen sänkas genom olika åtgärder. Sålunda bör en låg räntenivå eftersträvas. Detta bör ske dels inom ramen för den allmänna räntepolitiken, dels genom fullständigande och förenhetligande av de nuvarande formerna för statlig högbelåning för bostadsändamål. Bostadstillgången bör hållas så riklig, att hyresstegringar i redan befintliga fastigheter härigenom motverkas. De kommunala myndigheterna måste vinnlägga sig om en sådan tomt-, stadsplane-och trafikpolitik, att tillgången på välbelägna och billiga tomter alltid blir tillräcklig. Produktionen av byggnadsmaterial behöver i vissa fall rationaliseras. I åtskilliga fall måste den befrias från element av monopolprisbildning, vilket bör ske antingen genom konkurrerande produktion, som, om så erfordras, bör stödjas av staten, eller genom att monopolis-tisk produktion övertages av statliga eller allmännyttiga företag. Vad beträffar den egentliga byggnadsproduktionen, är förutsättningarna för en rationalisering för närvarande större än tidigare. Tack vare det förhållandet, att statliga kreditorgan fått ett avgörande inflytande över större delen av bostadsproduktionen, finns numera väsentligt ökade möjligheter att 100